Christina flyttade till drömjobbet
-- Vad i helsike har jag gjort?
Det undrar Christina Bergman, 42 år, när hon allhelgonadagen 2008 sitter i bilen bort från västkusten och Göteborg på väg mot Stockholm.
I den nya staden väntar varken vänner eller fast bostad. Men
i bagaget ligger anställningsbeviset på drömjobbet.
– Jag hade under flera års tid hållit ett öga på Palmecentret. En midsommardag såg jag av en slump annonsen på Palmecentrets hemsida och skrev snabbt ihop en ansökan. Och jag fick det!
Att jobba med internationella frågor på heltid är någonting Christina Bergman velat göra länge. Blodad tand fick hon under åren på ABF Sydvästra Götaland, där hon bland annat jobbade med ett folkbildningsprojekt i Bosnien.
I dag har hon ansvar för Palmecentrets medlemsorganisationers arbete på västra Balkan. Det innebär exempelvis att jobba med folkrörelser och politiska organisationer, som i sin tur stärker människor, så att de har förutsättningar att påverka sitt samhälle. Det kan också handla om regionala samarbeten som på bredare front jobbar med försoningsarbete i krigsdrabbade länder. Totalt har Christina Bergman ett 30-tal projekt under sina vingar – hela Palmecentret har runt 250 i hela världen.
Det viktiga för Christina Bergman är att projektet verkligen leder till en bestående förändring, inte bara är behjärtansvärt i sig.
– Jag känner mig i bland som en byråkrat från Skatteverket när jag ställer mina frågor om mål, uppföljning och utvärdering till projektarbetarna på plats. Men det behövs för att det ska bli förändring. Är inte arbetet tydligt formulerat och långsiktigt eller om det inte tar hänsyn till hur det påverkar samhället i övrigt bidrar man inte till varaktig förändring.
Även om det är tidningarnas utrikesnyheter Christina Bergman läser först är det som händer på hemmaplan mycket viktigt och att vara fackligt aktiv är ett led i detta. Ändå bestämde hon sig för att det fackliga engagemanget skulle stanna vid ett medlemskap när hon började på Palmecentret.
Men så kom frågan om hon inte ville vara med i klubbstyrelsen. Strax därpå slutade klubbordföranden och frågan gick till Christina Bergman. Hon tackade till en början nej, men chansen att vara med och förändra blev för stark. Fast denna gång behövde hon inte bryta upp och lämna allt.