Att börja från noll blev hundra

Det kändes nästan som första skoldagen, dagen de skulle träffas och börja bygga upp butiken. Främlingar skulle plötsligt bli arbetskamrater. Pirr. Förväntan. Vad ska jag ha på mig? Kommer alla funka ihop?

Allt gick från noll till hundra. Hela lastbilar med butiksinredning kom från Tyskland. Personalen packade upp, larmade, galgade. Slit. Pepp. Sammansvetsning. De höll på en vecka.
– Vi satt på golvet och öppnade kartonger som på julafton, jobbade nära varandra intensivt, blev trötta och fnissiga. Ett bra läge att lära känna varandra. Jag visste inte vem någon var, men efter ett tag visade det sig att jag kände chefens sambo, säger Madelene Högback som jobbat på New Yorker i Sundsvall sedan öppningen i april.

1 200 sökte jobb. Drygt 30 intervjuades. 8 anställdes – Anna, Anneli, Cathrin, Eddie, Jenny, Madelene, Malin, Sofie. De är fortfarande samma gäng, men säger Cattis och Madde snarare än Cathrin och Madelene. Och de har börjat hitta sina roller. Den som alltid har ett skämt att leverera (Eddie) och den som brukar ha med sig hembakat till fikat (Madde).
– Folk blir så glada av det. Sist gjorde jag rabarberpaj med vaniljsås.

Det är sjukdom på New Yorker när Handelsnytt är där. Chefen ringer runt till inhoppare, ingen svarar. Klockan 11 väcks Malin, hon är på plats vid 12. Cathrin Nordlund står i kassan efter två veckors semester och får stora kramen. Under ledighetens husmålarprojekt insåg hon att hon faktiskt längtade efter arbetskamraterna och jobbet. Det är fortfarande så pass nytt att det är spännande, ändå så gammalt att det blivit hemmaplan.
– Vi har fått en annan gemenskap eftersom vi byggt upp allt från start. Det blir mer ”tillsammans”. Jag känner mig lite ärad att jag fick en tjänst när så många sökte, säger Cathrin Nordlund.
Hennes shoppingsug har satt i efter att ha varit ledig och bortkopplad. Hon har precis gått en runda för att uppdatera sig om höstnyheterna. Det blev en trave kläder till henne själv. En glittertop, blommiga jeans och den lilla svarta med volangmidja.

Alla har fortfarande provanställning, men jobbar som om de får vara kvar, med ansvarsområden och allt. En har ansvar för accessoarerna, en annan herravdelningen och så vidare. De ser till att varorna kommer ut, att det ser snyggt ut. För Cathrin Nordlund som har hand om den lite vuxnare kollektionen är det ett sätt att utvecklas. Speciellt som butiken är ny. När ingen kan säga hur de alltid gjort får de komma på lösningarna själva. På hennes gamla jobb stod hon och stampade.
– Enda baksidan med att byta jobb är tryggheten man släpper.
Tre anställda har fått heltid.
– Ovanligt många för att vara i en butik, men bra. Eftersom någon av oss alltid är här, har alltid någon koll på vad som hänt, säger Madelene Högback som är vice butikschef, men inte bestämt över de anställdas timmar.

Fortfarande märks spår av nyöppning. Kaffebryggaren är skinande vit. Välkomstblomman från fastighetsbolaget fräsch. En vilosäng för de anställda ouppackad. Och chefen Anna Andersson kommer fram till Cathrin Nordlund och medger att hon inte lärt sig fylla på prislappmärkaren än.
– Om någon borde kunna, är det väl jag, ler hon.

De flesta av de anställda har butikserfarenhet. De fick ändå några veckors upplärning i andra New Yorker-butiker. Hur funkar kassan hos er, hur stänger man, packar ni upp varor på något speciellt sätt? Första tiden efter öppningen handlade mest om att få det basala att funka. Rutiner? Jargong? Fikavanor? Allt från skratch. Helt smärtfritt var det inte.
– Bara en sådan sak som att lära sig det effektivaste sättet att galga och larma, säger Madelene Högback.

Nu börjar rutinerna sätta sig. Personalmöte klockan 8 en gång i månaden. När kläderna ska hängas ut ser man till att matcha dem, i stället för att bara hänga upp utan närmare eftertanke. De har fått rutin på rasterna, ingen går innan kollegan kommit tillbaka. Och alla ska heja på kunderna, eller i alla fall titta upp och le.

De tycker att de blivit ett bra gäng, men har inte haft någon speciell strategi. De känner att det fallit sig naturligt eftersom alla är öppna, glada och bjuder på sig själva. Och de umgås efter jobbet emellanåt. På butiksgolvet lär de inte känna varandra och har sällan gemensamma raster. Hittills har det blivit några after work och en löparrunda. Nu väntar alla på att chefen som glasat in uteplatsen ska ställa till med grillfest. Anneli Moberg som står och packar upp kläder skulle också kunna tänka sig att spela någon lagsport för att stärka gruppkänslan ännu mer. Kanske brännboll.
– När vi byggde upp butiken hann vi prata mer med varandra. Därför tycker jag att vi ska ha mer after work. Nu vart jag sugen på att bowla också.