Filmen om Palme – ett drömprojekt

I bakgrunden en filmaffisch med en rökande ung Olof Palme, på datorskärmarna flimrar namn och platser förbi – Ingmar Bergman, Joakim Palme, Havanna 1975. Maud Nycander och Kristina Lindström sitter på sitt vindskontor och lägger sista handen vid tv-serien om Olof Palme som kommer att sändas i tre delar någon gång runt jul- och nyårshelgerna. De två regissörerna har levt och andats Olof Palme under lång tid nu, deras långfilmsdokumentär har precis gått upp på biograferna och arbetet har varit krävande.
– Urvalet är det svåraste, vi har haft massor av material att gå igenom. Vi har försökt belysa olika sidor av personen och politiken och göra det så mångfacetterat som möjligt, säger Kristina Lindström.

Idén med filmen är att berätta om Palme och hans tid parallellt – och med alla sina arkivsekvenser från 50-, 60-, 70- och 80-talets Sverige är den verkligen ett tidsdokument.  
– Vi ville göra en film som inte i första hand riktade sig till de som var med, man ska inte behöva ha några förkunskaper för att kunna förstå, vi vill nå en yngre generation, säger Maud Nycander.

Det är 26 år sedan Olof Palme mördades på Sveavägen i centrala Stockholm och hela Sverige stannade upp. Bilden av Palme i dag är färgad av mordet, men i filmen ligger fokus på Olof Palmes liv – från överklassuppväxten på Östermalm i Stockholm via hans första tid som socialdemokrat till 17 år som partiledare och elva som statsminister. Den skildrar konflikter, debatter och händelser som Palme deltog i och ofta påverkade starkt. Ingen annan svensk politiker i modern tid har väckt så mycket känslor. Lika älskad som han var av vissa, lika hatad var han av andra, och under åren blev han ofta hårt kritiserad för sina uttalanden.
– Människor som sticker ut väcker ju känslor. Olof Palme vågade ta ställning och säga sin mening, han var kompromisslös och hade utstrålning, säger Kristina Lindström, som beskriver Palme som väldigt charmig men stenhård i debatter.

Filmen består av material ur SVT:s arkiv, stillbilder från pressen och intervjuer med kollegor och vänner. Men den innehåller också många klipp från familjens egen super 8-samling och privata fotografier. Frun Lisbet och de tre sönerna Joakim, Mårten och Mattias intervjuas i filmen. Att det dröjt så länge innan det gjorts en film om Palme beror på just det, menar regissörerna. Det krävdes att familjen var med, och det har de inte velat förrän nu. Men det har också varit lite av en nu eller aldrig-känsla över projektet, om Olof Palme hade levt i dag hade han varit 85 år och många i hans närmaste krets har gått bort.
Maud Nycander och Kristina Lindström tycker att det varit ett drömprojekt eftersom de fått skildra den tid de själva vuxit upp i.
– Men man måste förskjuta tankarna på att man gör en film om en person som alla har en åsikt om, då kan man bli rädd för reaktionerna och inte våga berätta, säger Maud Nycander.

Ett av spåren de valt att lyfta fram i filmen är Palme som representant för arbetarrörelsen. De flesta inom socialdemokratin hade arbetarklassbakgrund, medan Palme kom från överklassen. Men gamla medarbetare vittnar om att han gärna lyssnade på vad arbetare tyckte, han reste runt i landet och höll tal på småorter och pratade med folk. Före detta finansminister Kjell-Olof Feldt säger att Palme hade en romantiserad bild av och en nästan överdriven respekt för kroppsarbetare.
– Det känns ju mänskligt att om man kommer från en del av samhället och ska representera en annan, då måste man kanske överkompensera, säger Kristina Lindström.

Olof Palme var välutbildad, pratade flera språk och var oerhört vältalig.
– Han hade en förmåga att samla människor, övertyga en hel församling så håret reste sig på armarna. Han betydde mycket för Sveriges självbild, han personifierade vår bild av oss själva som ett bra land, säger Kristina Lindström.

Men hon tror inte att Palme hade varit särskilt förtjust i arbetarrörelsen i dag. Han skulle ogilla att både ungdomsrörelserna och facket är så mycket svagare än de varit.
– Jag är övertygad om att han skulle varit bedrövad över att så få är fackligt organiserade, säger Maud Nycander.