Jag hade jobbat på massa olika butiker med massa olika saker. Varit med om att stänga en butik, och öppna en annan. Blivit utsatt för ett rån och sprungit efter ett otal snattare. Nekat sjuttonåringar att köpa öl och blivit skälld på för att jag skött mitt jobb.

Jag hade inte gjort som många andra, sagt upp mig och kommit tillbaka när det där tillfälliga inte funkade. Jag hade varit borta i flera år men kommit tillbaka, tagit nytta av min anställningstid och min anställningstrygghet. Varit en trogen medarbetare och lärt mig det mesta i en butik.

Men nu var det dags. Sista dagen i butik. Sista gången i den gröna skjortan, skorna skulle jag slänga när jag kom hem. Aldrig mer sura för att jag missade bussen för att en kund segat kvar efter stängning, aldrig svära åt att nån larmsektion inte funkade. Aldrig försöka smita från att byta den illaluktande pantlådan, aldrig försöka sätta nytt rekord i att räkna kassan. Slippa svettas på sommaren och frysa på vintern. Aldrig mer behöva leta igenom hela butiken efter nya textilhandskar när det gått hål på fingertopparna.

Konstigt såklart, men det var egentligen inget speciellt med den arbetsdagen. Allt flöt. Lagom stressig, dagen gick fort. Jag och Calle räknade kassorna, ställde in tulpanerna i mjölkkylen och gjorde de andra kvällsrutinerna. Sen gick vi ner för att byta om.

Sista gången skjortan skulle stoppas ner i kassen, skåpet skulle jag tömma. Om vi bara kunde komma in. Dörren till omklädningsrummet hade gått i baklås. Det var min sista arbetsdag, klockan var kvart över tio. Men vi kom inte in för att byta kläder.

Var det ett tecken? Glöm det. Det enda tecken det gav mig var att ölen jag skulle ta med kompisarna efter jobbet fick ersättas av några folköl i lunchrummet. Inte lika festligt kanske.

Där satt vi, jag med en bärs i näven, Calle med luren för att få fram en låssmed och få larmcentralen att stänga av larmet. Klockan hann bli över elva innan låssmeden kom för att borra upp dörren. Jag har kvar bilderna i telefonen.

Jag har aldrig gått med på att jobba gratis, tar det längre att stänga, ska den tiden läggas på lönen, en skippad kvartsrast likaså. Men den här extra timmen jag var kvar, den sista någonsin, tog jag i stället betalt i två folköl. Udda fick den här sista och enda gången vara jämt.

Jens Lundberg
Bostadspolitisk utredare på Hyresgästföreningen och fd Coopanställd