Man skulle kunna vägra göra ett jobb om man upplevde det som förnedrande, exempelvis ringa upp ett brottsoffer mitt i natten eller häcka i någons trädgård för att fånga några citat.

Det borde finnas samma regel inom andra branscher, tänker jag. Exempelvis på den affär jag vanligtvis gör mina inköp. Personalens tomtemössor, diadem med fingerade lucialjus och nyårshattar skulle kunna höra dit. Och definitivt namnskyltarna med texten ”En glad säljare”. Det blir märkligt när en kassörska som inte har sin bästa dag i världshistorien tvingas bära den skylten. Det är som om rubriken på den här krönikan skulle lyda ”En bra krönika”.

Så kan man ju inte göra. Saker måste få vara som de är. Vi behöver inga överskrifter för att tolka verkligheten. När man skriver handlar det om att gestalta i stället för att skriva övertydligt. Beskriva hur någon är glad i stället för att säga att människan är glad. Det är lektion ett på alla skrivarkurser och borde vara lektion ett på kurser för butikschefer som ska sätta namnlappar på folk.

Butikschefen i butiken där jag är stamgäst har för övrigt en del annat för sig. En gång när jag klagade på felmärkta varor sa han att så brukade det minsann vara i den butik där han brukar handla också.

Det borde också vara med på lektion ett för butikschefer: Handla i din egen butik. Och om du inte gör det – berätta inte det för dina kunder. Det kan väcka viss misstänksamhet.

Tjänstefel borde också vara att skylla på att det finns för lite personal för att märka upp varorna rätt, vilket nämnde butikschef gjorde. För lite personal? Vems ansvar är det, undrar kunden som står i kassan med ett gäng felmärkta varor. Men kassörskan är i alla fall glad. Det står det på skylten.

Carita Andersson
Frilansande journalist