Marilla Löfdahl lär sig simma

Jag älskar vatten! säger Marilla Löfdahl med ett stort leende innan hon doppar ner huvudet under ytan.
– Jag är inte rädd, bara stel och glömmer bort att andas, så jag sjunker när jag försöker simma. Jag behöver lära mig att slappna av.
Marilla Löfdahl håller sig i bassängkanten, gör simtag med benen, vänder sig om och flyter en stund. Hon är 57 år, jobbar med tryckningen av ritningar och annan digitalinformation på Arkitektkopia i Bromma i Stockholm. Och hon  går sin tredje termin på simskolan för vuxna som drivs av Svenska livräddningssällskapet.

I Marilla Löfdahls simgrupp går tio elever. Förutom att simma får de lära sig livräddning och allmän vattensäkerhet. I dag ska de hoppa från kanten i den djupa delen av bassängen med flytvästar på. Några tvekar.
– Om man inte kan simma är det otryggt att vara på djupt vatten även med en flytväst på, säger Marilla innan hon med en beslutsam min till sist ändå hoppar i.

Simläraren Johan Söderlund instruerar alla att ligga på rygg, slappna av och dra upp benen mot magen.
– Om ni hamnar i kallt vatten och ligger stilla så här blir ni inte så nedkylda och har större chans att överleva.
Det är bra med säkerhetstänket i kursen, tycker Marilla Löfdahl.
– Jag kommer ihåg en vinter när vi var hos min dåvarande mans släktingar i Småland. Jag hade inte bott i Sverige länge och vi gick en promenad när jag fick veta att vi stod ute på en sjö.
– Det var hisnande och svårt att förstå. Var det inte farligt? När man inte vuxit upp med vinter är det inte så lätt att veta hur isarna fungerar. Nu vet jag.

Hon är född och uppvuxen i Liberias huvudstad Monrovia.
– Vi bodde långt ifrån badstränderna. Man visste att havet låg där ute men det var ingenting man simmade i och simundervisning i skolan fanns inte.

När hon var tolv år flyttade familjen till New York. Inte heller där blev det tillfälle att lära sig simma. Tillbaka i Liberia träffade hon sin man. De flyttade till Sverige och fick en son.
– När vi åkte på badutflykter gick jag alltid på det grunda.
Utom en gång när hon var med sonens klass och inte ville erkänna för de andra att hon inte kunde simma.
–- Jag hoppade i på det djupa, tänkte att en liten bit borde jag kunna simma, men jag höll på att sjunka. Jag låtsades få kramp och en badvakt fick hjälpa mig upp. Det vill jag aldrig göra om.

Så hade det kunnat sluta. Åren gick, hon hade gett upp hoppet om att kunna lära sig simma. Men så fick hon tips av en kompis om att det fanns kostnadsfria simkurser för vuxna.
– Om jag inte fått tipset och om det inte varit gratis hade jag nog låtit det vara. Jag hade stått kvar på det grunda och bara doppat knäna på sommaren.
Hon nickar bort mot dem som motionssimmar.
– Titta, så vill jag också kunna simma, lugnt och njutningsfullt. Tänk den dagen när jag kan gå själv till badhuset, hoppa i, skjuta ifrån med fötterna från bassängkanten och bara glida iväg. Vilken frihet!