Att få vara somman är på arbetet

När det hugger till i ländkotorna är det okej att ta det lite lugnt. Hassan Soudi sätter sig en stund, tar en värktablett och en klunk vatten, går en liten sväng. Rätar på ryggen. Sen kan han hugga i igen: Släpa tunga kartonger från varuintaget till lagerhyllorna, så att arbetskamraterna som plockar order alltid har tillgång till de bläckpatroner, dammsugarpåsar och lågenergilampor som kunder över halva Europa har beställt framför sina datorer.

Möjligheten att ta en paus när det behövs är den största skillnaden mellan jobbet här på Ink Club i Uppsala och Hassan Soudis alla tidigare anställningar. Efter 20 år av slit och stress på mejeri, flygplats och läkemedelslager var flera kotor i hans ryggrad utslitna. Som arbetslös hänvisades han till slut till jobb- och utvecklingsgarantins ökända Fas 3.
– Det sämsta man kan hamna i. Man blir skickad runt till olika företag och utnyttjas som gratis arbetskraft, säger Hassan Soudi.

Men på Ink Club funkade det. E-handelsföretagets lager drivs av statliga Samhall som erbjuder jobb åt människor med funktionsnedsättning. Hassans dåliga rygg fick Arbetsförmedlingen att ge honom anställning på Samhall. Dagersättningen på ett fåtal hundralappar byttes mot avtalsenlig månadslön.
– Stor skillnad, konstaterar han.

I den stora lagerhallen står hyllorna tätt, dignande av sisådär 12 000 olika artiklar. Dussintals lagerassistenter pilar omkring i de långa gångarna och plockar till sig datortillbehör och städprodukter med ordersedlar i näven. En vanlig dag kommer 5 000 beställningar, och de som gjorts via internet före klockan 19 skickas iväg samma dag. Ink Club lovar snabb service åt sina kunder och kräver flinka fingrar av sin personal.

Vid ett långt bord packas produkterna i påsar för att skickas till kunderna. Elisabet Albäck Nylander granskar ordersedeln, ser till att rätt artiklar hamnar i påsen som hon klistrar igen och adresserar.
– Stressigaste jobbet jag haft. Man måste vara helskärpt så att inget blir fel. Får knappt prata, suckar hon.

I ett mindre rum som kallas ”Vasen” är tempot lugnare. Här skvalar Önsketimmen i Radio Uppland medan Lillemor Landgren sprättar upp kuvert som sänts i retur. Noggrant granskar hon bläckpatronerna. De här fyra är uppenbart oanvända, och läggs därför tillbaka på lagerhyllan i stora hallen.
– Man får vara lite detektiv. Det händer att folk returnerar använda patroner och försöker få förpackningen att se obruten ut, säger hon.

Lillemor Landgren bär skyddsrock med Samhalls logga, där var och en av de sju bokstäverna lyser med sin egen glada färg. Jättefin, tycker vissa. Lekskola, muttrar andra.
– Jag skulle inte gå ut på stan med den här, säger Lillemor.
Hon anser att folk har felaktiga tankar om dem som jobbar på Samhall.
– Där går nog inte hissen ända upp, tänkte jag själv innan jag kom hit.

Hon lider av nervsjukdomen MS och rör sig numer lite långsamt. Sedan hon kom till Samhall har hon blivit mer tolerant inför människors olikheter. Alla kollektivanställda har en funktionsnedsättning, men man pratar sällan om folks diagnoser.
– Alla jobbar och gör sitt bästa, man får visa hänsyn. Visst förekommer skitsnack, men inte mer än på andra arbetsplatser, säger Hassan Soudi.

Han är Handels klubbordförande på Ink Club, Lillemor Landgren är vice. I förhandlingar om hemgångskontroller och semesterplanering har de bra hjälp av en ombudsman från Handels. Medlemmarna ställer ofta Hassan till svars för resultatet – även för det senaste kollektivavtalet som förhandlades mellan LO och Almega. Hassan ingick i förhandlingsdelegationen.
– Många medlemmar frågar varför vi inte fick retroaktiv löneförhöjning. Jag rår inte för hur avtalet ser ut, säger Hassan.

Ett av Samhalls mål är att varje år 6 procent av de anställda ska gå över till ett ”vanligt” jobb. I fjol nåddes 5 procent, men på Ink Club i Uppsala är det sällsynt att anställda drar vidare. Lillemor Landgren känner sig osäker på grund av sin sjukdom. Hassan Soudi är villig någon gång i framtiden, när han tagit truckkort och fått ordning på sin rygg.

Abraham Malko är ovanlig. Han fick jobb på ett företag som scannar in sjukjournaler, men kom tillbaka till Samhall när hans nya arbetsgivare drog ner. Nu är han aktuell för ett jobb som tjänsteman på Ink Clubs inleverans, som företaget driver i egen regi.
– Det är lite stressigare, men jag vill gärna ha det. Det finns så många som behöver jobb på Samhall. Någon annan kan ta min plats.