Det är söndag och överbokat i modellstudion. Väntetiden blir längre än de fyra timmar som utlovats. Vi väntar på att förskönas, förevigas, leka modell en liten stund. Här är det löpande band-principen som gäller; på med lite foundation, penseln dras över kinden som vore det ett plank som skulle målas. Mascara, eyeliner, ögonskugga, rouge, puder, lip gloss.

En av mina vänner börjar känna av hundallergin, en annan verkar inte tåla sminket. Det kliar. Vill man vara fin får man lida pin, sa mamma när hon tog fram locktången (vem har kommit på ett så dumt ordspråk?).
För denna femminuterssmink har vi väntat en timme, eller är det två? Ska vi stanna, ska vi gå? Vi har ju inget betalat, så okej då, vi väntar på hårstyling. Camila, med sitt mörka rufs, ser värre ut efter än före, Lena är lika missnöjd. Yasna får nya lockar och blir glad och nöjd. Själv vågar jag inte låta den osäkra blondinen röra håret, hon har ju ingen aning om vad hon ska göra. Men, det är gratis. Gratis är gott.

Eller gratis och gratis – det ska ju bli fotografering sen och är du nöjd så betalar du för bilderna. Och om du skriver ner åtta vänner så får du en bild gratis. Om du väljer ett bildpaket alltså. Och betalar nästan ett par tusen kronor för tio bilder. Eller dryga tvåtusen för tjugo. Digitala bilder – vill du ha dem på papper så blir det till att gå till fotoaffären.

När det är vår tur är vi två av fem kvar; två av oss vägrade bli fotograferade med hår som spretade åt fel håll, en måste hem och amma bebisen. Resultatet: snygga bilder förstås, och dyrt. Det är svårt att välja bort en bild där man ser betydligt bättre ut än i spegeln hemma. Så står man där med fler bilder än man tänkt sig. Men kaffet var ju gratis.

Carita Andersson
Frilansande journalist