Fajtern som inte gav upp när livet jäklades

En söndag i slutet av september 2013 står trebarnsmamman Bodil Sjögren Jönsson och diskar efter familjens middag, maskinen är fortfarande trasig. Den halvblöta tillbringaren ställer hon upp och ned på stenbänken och börjar torka rent runt spisen.
– Då ser jag i ögonvrån hur glaskannan är på väg att tippa, berättar Bodil.

Det tar en sekund för henne att sträcka sig för att rädda kannan. Vänsterhanden är nästan framme när karaffen slår emot den hårda bänkskivan. Glasskärvorna skär upp vänster handleds framsida. Satan vad ont det gör. Fram med hushållspapper.
– Jag är ju med i scouterna så jag vet vad man ska göra. Jag trycker pappret hårt mot såret för att stoppa blödningen, lägger mig ner på golvet och håller armen högt.

Sedan ropar Bodil på mellanbarnet Oskar. Han skriker: ”Mamma har gjort illa sig. Skynda!” Bonuspappan Peter kommer. Han tittar försiktigt under det blodiga pappret. Därefter går han utan ett ord till telefonen. ”Bodil har skurit sig. Jag ser benet”. När Bodils mamma som är pensionerad sjuksköterska hör det kastar hon sig in i bilen.
– Vi åkte in till akuten direkt, berättar Bodil.

Läkaren syr totalt tio stygn, fem på vardera sår, och ger värktabletter. Inget märkvärdigt alltså, tänkte Bodil och bestämde sig för att åka in till stan för att möta sin syster som var på besök.
– Hon hade kommit från Göteborg till Halmstad. Jag hade sagt att jag skulle komma. Att inte gå var inget alternativ.

Den natten vaknar Bodil med kraftig smärta. Då går det upp för henne att hon inte kommer kunna gå till jobbet på Ica Maxi Halmstad. Hon har svårt att röra vänster handled. Efter en vecka tas stygnen bort som planerat. Sen går någonting fel. Bodil får feber och såren måste sys igen. Denna gång med sju stygn. Men Bodil får nya feberattacker. Handen har nu blivit så infekterad att den svullnat upp till dubbel storlek. Bodil läggs in. Till slut måste handleden opereras. Då vågar inte läkaren sy ihop såren. I stället får de självläka. Risken för blodförgiftning ses som överhängande. Ett gips får fungera som skydd. Det kliar. Smärtan är vidrig.
– Vet inte ens om jag vill minnas hur ont det gjorde, säger Bodil.

Plötsligt börjar hon skratta.
– I början kunde jag knappt göra någonting själv. När jag skulle gå på toaletten på sjukhuset fick jag hjälp att sätta mig och lägga vänster underarm på armstödet. Det var en sådan där handikappanpassad toalett. En gång gled armen ner och fastnade mellan armstödets yttersida och toalettpappershållaren. Jag kunde inte göra någonting. Det var bara att skrika på hjälp. Häpp, här sitter jag liksom. Mina vänner tycker det här är hysteriskt kul. Jag är inte typen som ber om hjälp. Men nu satt jag verkligen i skiten.

Förutom att såren ska självläka får Bodil inte röra handleden alls. Resultatet blir att huden runt såren växer ihop. Det får varje beröring att kännas som om tusen nålar körs in i huden. Muskelstyrkan i hela vänster arm bryts snabbt ner. Rörelseförmågan begränsas kraftigt. Bodil sjukskrivs på heltid.
– Första tiden, jag kunde inte besöka jobbet, jag… Bodils ögon blir blanka.
– Jag saknade det så. Kollegorna. Kunderna. Samhörigheten. Jag kunde inte ens handla där. Varje gång jag hade varit där åkte jag hem och bröt ihop. Jag slutade åka dit.

Men Bodil reser sig. Hon pressar på Försäkringskassan. I januari vill hon arbetsträna.  Först säger Försäkringskassan ja.
– Arbetsträningen fungerar bra. Jag gick utanför arbetsschemat, gick liksom bredvid kollegorna och kunde därför vila handleden när jag behövde, säger hon.

Men när mars och sex månadernas sjukskrivning närmar sig börjar det administrativa strulet. Då ska Bodil testas mot hela arbetsmarknaden. Läkare som måste gissa när Bodil ska vara tillbaka på jobbet. Exakta datum vill nämligen Försäkringskassan att det ska stå på läkarintyget. ”Det kan alltid ändras sen”, säger de. Läkaren vill inte gissa. Bodil vill inte stå utan ersättning.

I mars säger Försäkringskassan nej till mer arbetsträning. Antingen klarar Bodil jobbet eller inte. Bodil får panik.
– Tränar jag inte handleden tappar jag muskelstyrka snabbt. Har jag inte jobbet, mår jag mentalt dåligt. Det kändes som de vill backa bandet.
– Försäkringskassan tyckte att arbetsgivaren skulle vika en kassa åt mig så att jag skulle slippa ta emot varor med vänsterarmen. Men man behöver rotation i kassan. Om jag hade fått en fast kassa skulle mina kollegor inte kunna rotera. Deras kroppar skulle belastas och min chef skulle bryta mot arbetsmiljölagen, säger Bodil som tillfälligt är butikens huvudskyddsombud.

Utan arbetsträning börjar Bodil jobba, först 25 procent sedan 50 procent. Precis som en rehabiliteringsplan á la Försäkringskassan ska se ut. Alldeles för tidigt, säger läkaren och sjukgymnasten. Och Bodil har betalat, med värk och svullnad. Eftersom hon inte kan röra handleden fullt ut har värken spritt sig till skuldrorna. Arbetsgivaren gör sitt för att stödja.

I dag vet inte Bodil hur återställd hon kommer att bli. Men som förut blir det inte. Sju månader efter olyckan kan hon bara böja handleden en fjärdedel. Smärtan runt såren är fortfarande påtaglig när någonting nuddar dem. Som kläder. Någon annans beröring. Bodil vet inte vad som gick så fel. Kanske hade hon bara otur.
– Vad spelar det för roll? Det finns någonting positivt i allt. Fokusera på det, enbart det och du blir starkare.

Det är saker som är lätta att säga. Svårare att göra. Men jag tror henne. På bröstet sitter en brosch som föreställer en fjäril. Det är hennes pappa som gick bort för några år sedan.
– Det hände precis efter att jag hade tatuerat en fjäril på skuldran. Då visste jag inte varför jag valde att göra just det motivet. Nu vet jag. Det är min pappa.

Kort därefter dog hennes mormor, som varit hennes pappas bästa vän.
– Mormor hade dödsångest. Min pappa ville visa vägen, att det inte är farligt. Så ser jag det.

Vad händer om du inte är frisk i september?
– Då är jag frisk och kan jobba heltid. Något annat finns inte. För vet du, livet vänder. Jag gick till exempel igenom en tuff separation. I somras gifte jag mig. Man måste suga åt sig det bra.

Jag tror henne.