Eller det är faktiskt inte ens halvkul. Någonstans utanför Göteborg. Hon jobbar där med Lillemor och Claes Dükler. Torgny i charken. Det är dem hon har, inte så många andra. Jo, Madde och Tanya också. Och så några till. 

När jag i förra veckan satt och blev intervjuad inför publik fick jag en fråga som faktiskt ställde mig lite:
”Varför”, undrade intervjuaren, ”sticker hon inte bara?”
Hon undrade varför inte Malin övergav nickelallergin i kassan och tisdagskvällsledan på Stadshotellet. Sin arbetsskadade morsa. Sa hej då till sin skitjobbiga kompis Mårten som köper armborst på Tradera och bara vill meta mört fast han är långt över tjugo.
Jag måste erkänna att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. 
Jag har ju själv gjort det en gång. Stuckit. Lämnat min ungdom, mina rockband och scoutpatruller bakom mig. Jag skulle aldrig komma hem. Jag visste det.

Jag tänker på dem ibland. Dem jag lämnat. Som liksom lämnade mig samtidigt. De i min lågstadieklass. Jag fick kontakt med några av dem på Facebook för ett tag sen men det är liksom inte samma sak. Någon lade upp en bild från den första skoldagen: pappa står fortfarande i kortärmat vid fönstret, tio år äldre än jag är nu.

Jag har en högst normal förhistoria. Jag är ett barn av svensk arbetarklass på den ena sidan och svensk småbrukarklass på den andra. Jag är från mexitegelmattorna. Jag är uppväxt på de kommunala badplatserna. Jag och brorsan sprang rakt ut i juni och kom hem för att äta kvällsmat i augusti. 
Allt det där lever i mig.
Och det är kanske det, tänker jag nu, som hade varit det bästa svaret på intervjuarens fråga?
Jag vet var jag kommer ifrån men inte vart jag ska.
Har inte du det så också?

Stefan Lindberg
Författare