Givetvis är det så. Men i grunden är jag samma person som kontorsråtta som när jag jobbade på Konsum. Men det är klart, vi mår alla bra av att ha ett jobb, att vara behövd, att ha arbetskamrater, få intellektuellt utbyte. Nu är det ett privilegium att ha ett sånt arbete. Många som arbetar gör det inte av dessa ädla anledningar utan därför att de behöver försörja sig. Det behöver jag med.

Men jag skulle gärna jobba mindre. Ha fler veckor som de som varit och de som kommer nu när jag skriver detta. En tredagarsvecka innan påsk och en fyradagars efter, sen en till tredagars över första maj, och sen är det inte långt till Kristi himmelfärd och nationaldagen, som jag själv tänker ägna åt att vara så ickenationalistisk jag kan. Nåväl, det är vår, det är varmt, vi är lediga, vi trivs. Varför är det inte så jämt?

Varför ägnar vi som jobbar heltid (minst) en tredjedel av dygnet måndag-fredag till jobbet? Varför kollade jag mailen direkt när jag vaknade tjugo över sju i morse? Varför satt jag kvar lite extra för att hinna med de där sista grejerna som jag inte hann med förra veckan när det var en sån där härlig kort vecka? Som jag ju egentligen älskar. Varför är jag inte riktigt nöjd med ”bara” 28 skickade mail idag?

För mig har arbetstiden varit lite komplicerad. För några år sen ville jag inte göra annat än att jobba mer, tiggde till mig extrapass eftersom jag var anställd på fem timmar per vecka. Det försörjer sig ingen på. Nu jobbar jag heltid, oreglerad arbetstid. I praktiken innebär väl det oftast minst heltid, gärna mer. Men den här normen, åtta timmars arbetsdag. Vad är det som gör den så obefläckbar? Varför kan vi inte få mer tid med det och dem vi älskar? Mer tid i solen? Mindre tid vid skrivbordet eller i mjölkkylen.

Vi skulle inte ha råd med välfärden, ropar någon. Mindre skatteintäkter ger sämre välfärd. Vi måste slita ihjäl oss mer för att få en rimlig pension, ropar en annan. Men det här går ju att undvika. Det är klart att lönerna inte ska ner när arbetstiden minskas. Klart att de med sämst pension inte ska få ännu sämre. I stället måste större andel av de intjänade pengarna gå till de som arbetar, mindre till ägarna. Men detta hotar både maktfördelningen i samhället och den nya överideologin arbetslinjen, så då blir det lite farligt.

Och vi som säger det mest naturliga, att vi hellre är lediga än sliter ihjäl oss är helt plötsligt subversiva.

Jens Lundberg
Bostadspolitisk utredare på Hyresgästföreningen och fd Coopanställd