Demokratins allmänna idé och det faktiska styrelsesätt som vi har idag i vårt land hamnar dock allt för ofta i konflikt. Det allmänna intrycket är att allt fler av de politiska besluten liksom den offentliga förvaltningen fjärmar sig från väljarna. Medborgarnas roll i politiken minskar i takt med att folkrörelserna försvagas och politiken övertas av professionella politiker och specialiserade tjänstemän vars huvudsyfte med det politiska engagemanget är att göra karriär.

Nu är det trots allt valår och därmed en unik möjlighet att ställa frågan. Varför de stora problemen med arbetslöshet, nyfattigdom, utanförskap till följd av sjukdom, social tillhörighet eller etnicitet, eller den undermåliga skolan, den allt sämre sjukvården och experimenten med den ökande privatiseringen av skattefinansierade verksamheter inte väcker behovet av att formulera nya lösningar för att förhindra kollapsen av det svenska välfärdssystemet.

Vi måste också ställa oss frågan: Vad är det för samhälle vi vill leva i? Är det ett samhälle där de socioekonomiska motsättningarna tillåts öka? Ett samhälle där arbetarrörelsen gett efter för nyliberala strömningar? Är det ett samhälle där ekonomisk tillväxt är viktigare än allmänhetens väl? Eller ett samhälle där empati och den gemensamma nyttan kommer i första hand?

I takt med att inkomstskatten sänkts för löntagare upplever många att man fått det bättre. Man har dock förträngt att de slantar som klirrar så skönt i den egna penningpungen resulterat i större grupper i skolan och på förskolan och mindre personal i äldreomsorgen och att köerna i sjukvården ökar. Allt svagare a-kassa och de urholkade trygghetssystemen utgör ett allvarligt hot mot den svenska välfärden. För att inte tala om den orättfärdiga beskattningen av pensionärerna i Sverige. Inget annat västeuropeiskt land behandlar sina pensionärer på på detta vis. Visserligen finns det skillnader i beskattningen mellan löntagare och pensionärer i andra länder också men då till pensionärernas fördel. Alliansen står inte på arbetstagarnas sida, de har de aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

Innan vi lägger vår röst i valurnan till riksdagsvalet den 14 september måste vi tänka över vad vi vill med vårt land och vilken typ av samhälle vi vill leva i i framtiden. Vill vi se gemensamma lösningar på gemensamma problem med alla dess möjligheter och fördelar? Vill vi ha ett samhälle där alla kan leva ett fritt och öppet liv oavsett etnisk bakgrund, status på arbetsmarknaden, hälsotillstånd, sexuell läggning eller religionstillhörighet? Eller vill vi ha ett samhälle där människor har olika värde?
Det är också viktigt att vi tar ställning till om vi vill ha politiker som prioriterar folket och den gemensamma nyttan. Eller vill vi ha politiker som satsar på den egna karriären på vår bekostnad?

Kari Parman (S)
Gnosjö