När jag var ung och dum var jag skeptisk till läsförebyggande åtgärder. Jag tyckte inte om den där duktigheten som läsningen kopplades samman med. Att läsa var för mig ju något lite farligt. Och jag blev inte någon bättre människa av det. Så kändes det inte i alla fall.

Men härom morgonen slog jag som vanligt på Ring P1 och blev som vanligt förfärad. För alla som ringde hade något otalt med någon. Med Länsstyrelsen
eller invandrarna eller med de där nya juiceförpackningarna som inte går att få upp. Och efteråt satt jag utmattad kvar vid köksbordet och insåg att det som är gemensamt för den här världens gnällspikar är att de inte kan lyssna. Och plötsligt såg jag dem överallt. I kommentarsfälten på Facebook: ”Det som står här ovanför är skit för det vet jag”, skrev de. I kommentarsfälten på tidningarnas webb: ”Den här artikeln är skriven av en idiot, vilket jag inte är.” Alla bara tyckte, rakt ut i etern, som om världen var ett enda stort kafferep där alla hade munnar men ingen hade öron.

Så nu när jag inte är riktigt lika dum längre (men tyvärr inte heller riktigt lika ung) ser jag att det är sådär världen blir om ingen läser. Som Ring P1. Exakt så. För när man läser bra litteratur är man tvungen att ta in något annat, man måste lyssna. Väga det egna hjärtats erfarenheter mot världens.

För det går inte att läsa Bröderna Karamazov eller Hjalmar Söderbergs noveller eller Edith Södergrans dikter och sen skylla allt på Länsstyrelsen. Eller invandrarna. Eller på vad invandrarna på Länsstyrelsen gör med de där nya juiceförpackningarna som inte går att få upp. För att att ta in en annan människas perspektiv och språk gör en kanske inte nödvändigtvis till en bättre människa. Men inte till någon sämre heller. Däremot till en som vet att vår plats i världen är tillsammans med andra.