I går såg jag åtta avsnitt av The Affair. Åtta avsnitt om en otrohetshistoria på den amerikanska östkusten.I huvudrollen Dominic West. Japp, samma West som spelade McNulty i polisserien The Wire. Den såg jag i våras. Fem säsonger. 60 avsnitt. På 10 dagar. Deprimerad? Nä, men lite trött. Och en känsla av tomhet när allt tar slut. Som när jag efter sista delen av Breaking Bad insåg att jag aldrig kommer få höra Jesse Pinkman utbrista Yo bitch mer. Fast på Youtube finns flera klipp med Jesses bästa bitch-sägningar, om man får abstinens.

Av The Affair finns bara en säsong. Än så länge. Fråga mig inte hur jag fått den. Det sägs ju att man knarkar tv-serier numera och jag har en langare. Jag frågar inte hur han gör. Jag går dit och plötsligt har jag True Detective på min dator. Jag skäms lite. Något säger mig att det är olagligt. Och för att kompensera köper jag varannan serie i butik. Mad Men. Homeland, Brottet. Tror inte detta skulle ses som något förmildrande i en rättegång men ändå. Ja, jag slog ihjäl honom men jag slog ju inte ihjäl hans fru. Det var väl schysst?

Vi knarkar tv i dag för att vi kan. Jag minns De fattiga och rika, världens bästa serie 1977. Jag minns också att vi var i Frankrike när det sista avsnittet sändes. Och hur jag bad min kompis att fota av tv:n. Ja, ni läste rätt. Fotografera tv:n och sedan framkalla papperskopior. För så var det, hade ett program sänts på 1970-talet så var det kört. Det fanns ingen video, inga playfunktioner, inga datorer. 2007 kom den ut på dvd. Så äntligen, 40 år senare fick jag se det sista avsnittet på riktigt. Inte suddiga bilder från en pocketkamera. 40 år!

Jag får vänta till i kväll för att se de två sista avsnitten av The Affair. Det känns som en evighet.

Susanna Eklund
Ståuppkomiker och manusförfattare