”Fattigpensionär” kallar hon sig själv, 72-åriga Birgitta Erlandsson i Kristianstad. Hon får ut mindre än 10 000 kronor i månaden, och tvingas vända på slantarna för att få vardagen att gå ihop.

– Pengarna räcker bara till mat och de vanliga räkningarna, konstaterar hon.

Många Handelsmedlemmar blir överraskade över hur låg pension de får när de slutar arbeta. Birgitta Erlandsson visste vad som väntade när hon slutade sitt jobb på Kappahl sommaren 2008, ett halvår innan hon skulle fylla 65.

– Det är deltidsarbetet som förstör allting.

När hon var i övre tonåren började hon arbeta i bokhandel.

– Heltid. Det var alla jobb på den tiden.

Mot slutet av 60-talet fick hon två barn och var sedan hemma ungefär sju år. Hennes make hade egen bilverkstad och jobbade mycket. I mitten av 70-talet började hon arbeta på Kappahl 25 timmar i veckan.

– Jag ville själv ha deltid, för att kunna ta hand om hem och barn.

Senare ökade hennes arbetstid till drygt 30 timmar. Hon började spara i en privat pensionsförsäkring. Den gav henne 2 000 kronor i månaden extra de fem första åren efter pensioneringen.

Sedan de utbetalningarna slutat får hon, precis som många andra kvinnliga Handelspensionärer, klara sig på mindre än 10 000 kronor i månaden. Det är klart under den officiella gränsen för relativ fattigdom. Maken, som varit egen företagare, har också låg pension.

– Som tur är bor vi billigt i villan vi haft sedan 1978. Vi skulle inte ha råd att flytta till lägenhet.

Några större nöjen kan de inte kosta på sig. Charterresorna till soliga stränder har de fått sluta med, men enligt Birgitta beror det inte bara på ekonomin.

Trots knappa omständigheter på äldre dar skulle hon inte vilja ha levt sitt liv annorlunda.

– Jag ångrar inte åren jag hade med barnen när de var små. Jag var medveten om att min pension skulle påverkas, men sånt där känns ju så långt borta när man är ung.

För henne var deltidsarbetet ett fritt val. Men hon beklagar att butiksanställda i dag inte får jobba så mycket som de vill.

– Det är jättejobbigt för unga tjejer som bara får 20 timmar. Det kan man inte klara sig på.

När hennes egna barn blev föräldrar var heltidsjobb och dagisplatser mer självklart. Birgitta Erlandsson har hjälpt till att ta hand om barnbarnen. Det hör till livets ljuspunkter som pensionär, anser hon. En annan är engagemanget i Handels pensionärsklubb i Kristianstad. Att bara gå hemma blir lätt enformigt.

– Det jag saknar mest med jobbet är den sociala biten. Vi var jämt i farten. När man blir äldre är det många som inte vill ta kontakt. Man syns inte.

Birgitta Erlandsson

Ålder: 72 år.

Familj: Maken Gert. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Bor: Villa i Kristianstad.

Jobb: Deltid på Kappahl i drygt 30 år fram till 2008.

Inkomst: Pension på drygt 9 000 kr/mån efter skatt.

Så säger Handels pensionärer om sin ekonomi:

”Ganska ansträngt hela tiden, oro för tandläkare, glasögon, läkarbesök. Inget får gå sönder av det man har för då blir det inget nyköp.”

”Eftersom jag ingen partner har så blir det till att ta avbetalning på medicin, handla mat med röda lappar, klädinköp = noll. Nöjen nästan uteslutet om jag inte blir bjuden eller att barnen sponsrar genom presenter. Ingen kul sits alls.”

”Utan min partner hade jag inte klarat mig ekonomiskt, inte kunnat bo kvar i mitt hem och inte kunnat göra något överhuvudtaget.”

”Känner mig ständigt i underläge, kan inte bidra med något ekonomiskt vilket gör att jag ibland mår dåligt.”

”Jag måste ta ett jobb som städare, senioruthyrning. Jag vill inte det, tycker att har man jobbat i 47 år ska pensionen vara bra mycket bättre.”

Källa: ”Man får lära sig att leva på det man har.” En kartläggning av handelsanställdas pensioner.