Hälften av våra liv är avsked. Från vänner och ovänner, arbetsplatser och klasskamrater. Först när vi kommit upp i ålder märker vi att de nya människorna vi möter på vägen påminner om några av de gamla. Och att det kanske inte går att skiljas, inte egentligen. Vi bär alla och allt inom oss. I drömmarna står vi plötsligt inför lågstadieklassen igen, utan att kunna liggande stolen eller Rysslands floder. Vi hör våra belackare och förälskelser prata med oss över decennierna. Vi känner igen deras röster. Och vi vaknar och tänker att allt blir en del av oss, allt vi varit med om, alla vi mött.

Men vi tar också avsked av oss själva. Inte bara så att våra celler byts ut och vi efter ett antal år (sju var det någon som sa) är helt nya. Vi läser böcker och åker på semestrar, åker tillbaka till platserna vi kommer ifrån och märker att vi inte längre är de vi var, när vi gick på de där gatorna, köade till diskoteken eller skytteklubbarna, gick nyklippta ut i september och kände hösten kyla på ett nytt sätt kring öronen. Minns det så tydligt, hur varje frisörbesök bar ett löfte om att det var möjligt att bli en annan. 

Vi växer upp och blir stolta när vi klarar av saker som vi inte gjorde när vi var barn. Annat glömmer vi. För alltid. Vi glömmer av hur vi gjorde. Besjälade dockor och sandlådsbilar, de små krigen vi flydde till när verkligheten var för skrämmande eller ovan. Alla som har legat på ett golv och försökt leka med ett barn känner till det där. Att se ett barn försvinna in i det märkliga regelverk som är leken ger i alla fall mig en känsla av att jag förändrats. Bara när jag skriver kan jag få nys på det där igen, hur det var att verkligen tro att legofarkosten kunde korsa rymderna, cowboyarna fly från indianerna och trollen lunka hemåt genom mörkret, i skogen ovanför vårt hus. 

Stefan Lindberg, författare