När jag arbetar har jag inte samma självklara utrymme att säga ifrån i obekväma situationer som när de uppstår privat. Jag har inte ensamrätt på mitt beteende, eftersom min anställning hänger på hur jag agerar. Min trevlighet och service kan i varje kundsituation utnyttjas. Och det gör den. Ibland i komiska situationer, ibland i obehagliga. 

Klarspråk nu: Om du berättar en historia för mig när jag sitter i kassan betyder det endast att jag lyssnar på dig, inte att jag vill träffa dig senare eller bli din prinsessa i all evighet eller ge dig mitt nummer eller bli vänner på Facebook. 

Det är komiskt, vad som driver människor till att tro att vad de säger är intressant, när deras enda publik är en timanställd person med namnskylt. En gång stod en kille framför mig i kassan jättelänge och pratade om sina Harley Davidssontröjor han hade hemma. Jag struntar väl i hans dumma tröjor men jag sitter i princip fast bakom kassan. Jag kunde ju inte bara gå därifrån så jag nickade och lyssnade i flera minuter på hans långa, engagerade beskrivning av sex olika (fula?) hoodies. 

Det är som att det glöms bort att jag har betalt för att befinna mig på en viss plats och erbjuda en viss mängd trevlighet. Som av en slump, står du och föreläser om dina tröjor på samma plats. Är det mitt brinnande intresse som driver mig till att lyssna? Eller är din historia så bedrövlig att du bara kan berätta den för folk som är, ja, inlåsta? Tror du vi ses ofta på grund av ödet eller ditt engagemang till att köpa en ny tub senap varje dag? 

Ett mindre komiskt och mer obekvämt exempel är den äldre mannen som gick upp bakom mig när jag plockade upp varor i hyllan, och gjorde ett hårdhänt ”hästbett” i midjan på mig. Sen smet han, den jäveln. Lämnade mig med harhjärta, handlingsförlamad av chock men också av att jag stod i ett gränsland. Inte mellan konserver och kryddor alltså, men mellan kundbemötande och övergrepp. 

Jag har en konstant press på mig att erbjuda oklanderlig välvilja, en arbetsuppgift med väldigt otydliga ramar. Så här kommer grundregeln när du tänker flörta eller på olika tveksamma sätt visa ditt intresse för folk som jobbar med service: Gör det inte! Gör det i alla fall verkligen inte när de är på jobbet. Jag arbetar här, det är därför jag hälsar på dig. Det här är inte en invit till att hålla om mig, jag har bara visat dig var ketchupen står. Om du kan se till att bara vara just en kund, då gör du också min gråzon i servicelandskapet avsevärt mindre, tack.