Går in på H&M. Ser skyltdockans smala siluett. Det svider i mig. Jag gillar kläderna, men upptäcker att byxorna nålats in i midjan. Kollar byxans storlek. Det är en 36:a. Min frid bröts.

Jag skulle nog säga att jag är ganska medveten om den här kampen med att leva med sin kropp. Och jag vet att skeva kroppsideal är en motor i ett samhälle som gör vinst på vår känsla av otillräcklighet, missnöjdhet. Ändå. Ja, jag påverkas. Jag påverkas av att se smala skyltdockor. Och om jag påverkas, då undrar jag vad den där tonåriga tjejen tänker?

Detta är också en viktig fråga för de anställda på golvet, att de ska kunna stå för vad H&M står för. Att de känner stolthet för dess värderingar. Och kom inte och säg att det bara nålas in byxor i en enskild butik. När jag går vidare till grannbutiken har de nålat in en 36:a där också. Och jag minns att jag redan i april 2014 la ut ett foto på Instagram. Samma klädkedja hade nålat in skyltdockans 34:a.

”Sluta tjata”, ”ge dig”, ”det är lönlöst”, hör jag röster säga till mig. Just därför, för att det inte blir bättre, tänker jag fortsätta tjata. Sällan är saker svarta eller vita. Men i detta fall är det så. Det finns inget positivt med osunda skyltdockor. Det bara snärjer in fler människor i sjuka kroppsideal. Som utarmar kroppen, själen och får en att glömma bort livet.

Jag mejlar H&M och får svaret att skyltdockorna följer europeisk standard och att de speglar den modevärld de verkar i. ”Vi vill betona att våra skyltdockor inte ska ses som mänskliga ideal utan snarare som en ”klädhängare” som visar upp våra plagg på ett tydligt sätt”, skriver H&M. De betonar också att diskussioner förs ständigt, och att skyltdockorna blivit större över axlar och höfter. De utesluter inte att använda andra typer av dockor framöver.

Sorry H&M, men era dockor ses inte bara som klädhängare utan snarare som kroppsideal. Och jag kan inte heller se att axel- och höftmåtten har blivit så värst mycket hälsosammare. Hoppas att ni går emot standaren för branschen snart. Kvinnokroppen är värd så mycket mer plats än vad ni ger den. Respekt tack.

Linnéa Klint
Chefredaktör och ansvarig utgivare