Men innan dess får jag för mig att jag ska handla lösögonfransar i detta varuhus fyllt till bredden av andra som också ska handla. Hittar vad jag vill ha, ställer mig i kassakön, är hövlig, betalar, går därifrån. Vid utgången hör jag någon ropa. ”Hallå”! Jag bryr mig inte, tror att det är till någon annan. Jag är trött och vill bara hem. Hör ”Hallå” igen och får en knack på axeln. Där står hon. Hon från kassan, med mitt kort i handen, som jag hade glömt i kortläsaren.

Det var lång kö och hon sprang ändå efter mig. Jag blev så rörd att jag gav henne en kram. Det kan låta oerhört tragiskt, men det är faktiskt många gånger som de små gesterna från butiksanställda gör mig glad och varm. Jag tycker det är så fint när någon man inte har en relation till anstränger sig för en. Det räcker med ett leende liksom.

Då slår det mig vad som är grejen med att jobba inom handeln. Service. Kundbemötande. Även att ge sitt bästa till tankspridda kunder som bara handlar lösögonfransar för 69 kronor.

Det är viktigt att inte glömma varför man en gång sökte sig till sitt jobb. Att påminna sig om det ibland. När man är mitt uppe i vardagen med stress och ibland usla villkor är det en bra ledstjärna. Känner man att man aldrig får utlopp för det man brinner för, ja då är det dags att engagera sig i saken för bättre villkor.

Lösögonfransarna kommer åka på i kväll. Trevlig helg och var snälla med varandra.

Linnéa Klint
Chefredaktör och ansvarig utgivare