Det har gått drygt ett halvår sedan den där dagen då Fatemeh Khavari, som var på väg ut för att spela handboll med sin syster, fick ett telefonsamtal från en av sina vänner. Han hade fått sitt tredje utvisningsbeslut, var rädd och ledsen. Fatemeh försökte trösta men kände att nu, nu måste hon göra något.

– Jag och några kompisar åkte till Mynttorget vid Sveriges riksdag, skrev ett plakat och satte oss på marken. ”Vi vill leva, om du tycker att jag har rätt att leva, kom och sitt bredvid mig”.

Många satte sig.

Fatemeh Khavari kunde inte föreställa sig vilken effekt deras aktion skulle få, hon trodde att de skulle sitta utanför riksdagshuset en natt och sedan bli bortkörda. Men det kom att bli en demonstration som höll i sig i 58 dagar och engagerade långt fler.

Hon blev den naturliga ledaren. Var den som uppmuntrade, höll ihop gruppen av afghanska ungdomar som ständigt växte, var den som hade kontakt med polis och media, med politiker och tillströmmande sympatisörer. Hon var också den som uppmanade demonstranterna att hålla sig lugna, inte låta sig provoceras, trots att nazister och rasister attackerade dem flera gånger.

– Möt hat med kärlek var mitt budskap under hela aktionen. Och ungdomarna lyssnade på mig.

Möt hat med kärlek var mitt budskap under hela aktionen.

Hon ler när hon berättar hur demonstranterna satt och klippte röda hjärtan som de klistrade på vit bakgrund, samtidigt som rasisterna stod och gormade en bit bort. Hon säger att är det något hon är stolt över så är det just det. Att hon fick de afghanska ungdomarna att tro på kärleken i stället för hatet.

– Vi som är födda i krig och förföljelse, vi som var de hatade och hotade, vi var de som visade kärlek. Det var en stor stund.

Sittstrejken flyttades från Mynttorget till Medborgarplatsen och senare till Norra Bantorget. Där rullade de ut sina sovsäckar och fortsatte manifestationen fram till mitten av september, då det blev för kallt att fortsätta.

Att just hon tog på sig ledarskapet för den här gruppen var mest en slump. Hon beskriver sig själv som en 17-årig tjej som kom till Sverige 2015 genom familjeåterförening. En av tusentals andra tjejer och killar som kommit hit på flykt.

– Då den där första natten vid Mynttorget tänkte jag nästan gå hem. Men så märkte jag att de andra lyssnade på mig, att jag hade tänt ett hopp. Och det hoppet kunde jag inte svika. På den vägen är det.

Då den där första natten vid Mynttorget tänkte jag nästan gå hem. Men så märkte jag att de andra lyssnade på mig, att jag hade tänt ett hopp. Och det hoppet kunde jag inte svika.

Men att vara en person som syns och hörs har också ett pris, erfar Fatemeh Khavari. Inte bara rasister svartmålar henne frekvent på sociala medier, även landsmän som har svårt att acceptera henne som ledarfigur har riktat hot och kritik mot henne som person.

– Vissa dagar är det jobbigt, det som väger upp är att jag ändå får så mycket positivt tillbaka.

Hon har nyligen mottagit flera utmärkelser för sitt modiga ledarskap och erbjudits att skriva en bok om sitt liv.

– Mina viktigaste ägodelar har alltid varit penna och papper. Så är det fortfarande. Nu vill jag berätta för svenskarna om varför vi afghanska ungdomar är här, hur det är att växa upp som flykting, vad frihet och demokrati betyder.

Fatemeh Khavari ser ljust på framtiden. De lyckades inte stoppa utvisningarna men den långa manifestationen förde de afghanska flyktingarna närmare varandra.

– Vi har på grund av olika kulturell bakgrund legat i konflikt med varandra i generationer. Här i sin exil, i en gemensam kamp för en bättre framtid är det de unga som står för förändringen. Det är hoppfullt.

Det är hoppfullt.

Om det går som hon vill kommer hon fortsätta att vara en röst i debatten om asylrättsfrågor, en fråga som är aktuell i hela Europa. Det viktigaste just nu är därför att lära sig engelska.

– Så länge man har språket kan man förändra.

Fakta FATEMEH KHAVARI

Född: 2000 i Iran. Hennes föräldrar flydde dit från Afghanistan.

Familj: Mamma, bror och fyra systrar.

Bor: Stockholm.

Gör: Studerar engelska.

Aktuell som: Talesperson för föreningen Ung i Sverige som bildades för att försöka stoppa utvisningarna till Afghanistan.

Utmärkelser sedan 2017: Martin Luther-priset och Gräsrotspriset, och Anita D’Orazio-priset tillsammans med Ung i Sverige.