Han ville ta med sig varor utan att betala. Några i personalen höll i honom. De gjorde det lugnt, värdigt och ringde Securitas. Innan vakten kom tog de honom till lagret. När jag var vid mejeridisken hörde jag hur mannen skrek och var våldsam där inne. Jag fick tårar i ögonen, kände mig illa till mods. Hans skrik och dunsen från hans slag i väggen skar rakt igenom mig.

Jag läser om gängslagsmål och knivskärningar på parkeringsplatser utanför matbutiker. De skadade som kommer in. De butiksanställda som får hjälpa.

De skadade som kommer in. De butiksanställda som får hjälpa.

En kompis berättar. Utanför hans stammisbutik sitter det alltid någon och tigger. Häromdagen mådde denna tiggare väldigt dåligt. Flera personer gick in och pratade med butikspersonalen och uppmanade dem att göra något. ”Problemet skjutsas över till kassapersonalen. Jag tycker att det är intressant att butikspersonal, i brist på annat, blir som en sorts socialtjänstemän”, sa han till mig.

Jag kommer att tänka på 7 april. Terrordåd. På Drottninggatan. På shoppinggatan. Jag tänker på det dels för att det är ett år sedan, dels för att de butiksanställda spelade en så viktig roll. När lastbilen körde Drottninggatan fram tog de hand om och gav trygghet till skräckslagna människor och sårade kroppar. De har inte samma utbildning som poliser och sjukvårdare. Men de gjorde det. Samtidigt som de själva aldrig varit så rädda. Några fick blommor efteråt. Men hjältebilderna var det poliserna som frontade.

Några fick blommor efteråt. Men hjältebilderna var det poliserna som frontade.

Jag behöver inte gå längre än till mig själv. Butiksanställda spelar en roll i mitt liv också. Jag kan vara en ganska sorgsen människa. Ibland på helgerna då vemodet tränger sig på tar jag en promenad för att komma ut, få luft och se människor. Ibland går jag till Ica och handlar, en vardagsrealism som får mig att inse att livet är likadant för de flesta. I det läget räcker det ibland med ett leende och snälla ögon från dig i kassan för att få mig lite hoppfullare om livet. Eller som hon i förbutiken som engagerade sig i att hitta min tappade vante. Hon hittade den inte, men fick mig att inse att jag inte är en usel människa bara för att jag inte kan hålla reda på ett par vantar. Eller hon som sprang efter mig i fredagsrusningen när jag glömde mitt kort i kortläsaren. Det är något i samspelet mellan människor som inte känner varandra som är fint. Kravlöst och opretentiöst. Men viktigt.

I det läget räcker det ibland med ett leende och snälla ögon från dig i kassan för att få mig lite hoppfullare om livet.

Med det skrivet. Jag vet inte om jag tycker det är bra eller dåligt att butiksanställda får axla en tung roll i vad jag ibland upplever som ett ökenlandskap till mellanmänsklighet. Men jag hoppas att ni fattar att ni betyder mycket mer än att fronta och ta betalt.

Linnéa Klint
Chefredaktör och ansvarig utgivare