”Ett självspelande piano?”
Som vanlig väljare vill jag ha en ideologi att luta mig emot och var finns då denna framtidstro när vårt största arbetarparti skall tillträda som regeringsparti och föra en liberal borgerlig politik? När fackföreningsrörelsen säger sig ge stöd för en uppgörelse där man bland annat ska luckra upp i arbetsrätten och införa marknadshyror.
Visserligen har Vänsterpartiet försäkrat att lägga in om misstroendevotum ifall regeringen följer sitt kontrakt med Liberalerna och Centerpartiet, men avtal är avtal! Stefan Löfven har också försäkrat att det parlamentariska läget är som det är och då får man inrätta sig efter detta? Socialdemokraterna och även Vänsterpartiet lägger sig med andra ord som dörrmattor för att föra en liberal borgerlig politik.
Målet är med andra ord öppet för SD att arbeta vidare med sin ideologi som alla riksdagspartier skyr som pesten och vill hålla utanför den demokratiska processen. När det gäller Centerpartiet har dom tillsammans med Liberalerna en ideologisk grund och det är liberalism, där egoismen skall få styra.
I dagens SvD skriver åtta LO-ekonomer en debattartikel att uppgörelsen mellan S, C, L och MP leder Sverige mot större inkomstklyftor och ökad polarisering.
Enligt ekonomerna finns det tre stora utmaningar som Sverige står inför:
Sverige är ett OECD-land där inkomstskillnaderna ökat mest sedan 1980-talet.
Sverige har ett växande välfärdsunderskott.
Sverige är det EU-land som relativt till befolkningen gett flest uppehållstillstånd till flyktingar.
Hur i herrans namn kan det vara möjligt att man från fackföreningshåll gav stöd för nuvarande regeringskoalition och i dag kritiserar Januari-överenskommelsen som totalt leder till motsatt effekt när det gäller att tackla de utmaningar som Sverige står inför?
Det verkar som dagens politiker tror att politik är som ett självspelande piano och inget kan vara mer fel.
