Telefonen ringer 23.17 en tisdagskväll i juni. På skärmen lyser min lillebrors namn och hjärtat hoppar till i bröstet. Jag vet vad som hänt innan jag ens svarat och han säger “Jag är okej. Jag är inte skadad. Jag blev rånad nu innan stängning”. 

Varje kväll i ett år har jag väntat på detta. Varje kväll i ett år har ångesten krupit under huden på mig när jag vetat att han är ensam till stängning i butiken där vi båda jobbade.

Vissa kvällar stod jag inte ut. Cyklade bort till butiken och var där med honom, bara för att få ro i själen.

Frontade lite, höll koll på gängen som strök runt. Jag tillbringade min lediga tid på jobbet bara för att veta att jag kunde ingripa om något skulle hända. 

Kunder kommenterade chockat att vi stod själva så mycket. Våra föräldrar hatade det.

Kunder kommenterade chockat att vi stod själva så mycket. Våra föräldrar hatade det. En kollegas pojkvän kom punktligt en halvtimme innan stängning varje kväll hon jobbade ensam.

En riktig hjälte utan cape brukade stanna kvar i butiken efter att han handlat och vänta tills alla hade betalat och gått, bara för att se till att jag var okej. Sen log han och gick.

Jag vet inte ens vad han heter, men han har med stor sannolikhet räddat mig från mer än ett potentiellt överfall när vår arbetsgivare inte gjorde det. 

Jag vet inte ens vad han heter, men han har med stor sannolikhet räddat mig från mer än ett potentiellt överfall när vår arbetsgivare inte gjorde det. 

Det här har satt spår. Jag jobbar inte ens kvar i dag, men fortfarande mår jag dåligt om en vän ska gå hem själv på kvällen. Fortfarande vågar jag inte gå med lurarna i öronen om jag går ensam i skogen.

Och det gör mig förbannad. Den här paradoxen. Jag ska fan kunna vara ensam, och jag ska fan inte behöva vara ensam. 

Och det verkar inte spela någon roll hur många överfall statistiken skriker om. I stället för att bemanna upp bygger man luckor på bensinmackarna, låser in tobaken i skåp eller installerar Cashguards.

Men vargarna kommer ändå. Inga luckor eller skåp kan stänga dem ute. Vår arbetskårs självbiografi är dyster läsning. 

Ensamarbete ändrar helt parametrarna för vem du kan vara. Du kan inte längre stå upp för dig själv, för det är en risk. Du får tumma på saker du inte ska behöva tumma på. Svälja den kränkande skiten fyllon spyr ur sig.

Du får tumma på saker du inte ska behöva tumma på. Svälja den kränkande skiten fyllon spyr ur sig.

Välja mellan att riskera att sälja tobak till en minderårig eller bli överfallen för att du nekar en labil person som vägrar visa leg. Du kan inte riskera att provocera när hela centrum är stängt och Securitas är 20 minuters bilfärd iväg.

Ensam är stark sägs det, men hur stark ska man egentligen behöva vara? 

Killen som rånade min lillebror var påtänd och bar en tandad sågkniv. En varg i huvtröja. Och vi, vi är de ofrivilliga ensamvargarna. Utlämnade och chanslösa mot de riktiga vargarna.