Susanna Gideonsson ska få LO att gå åt samma håll

 Ge mig tre minuter, det har gått i ett i dag.” 

Några minuters paus mellan mötena. Ett snabbt bloss, en hastig koll på mobilen. Mer tid finns inte just nu. Efter att det i mitten av maj stod klart att Susanna Gideonsson har stödet att ta över som LO-ordförande har schemat varit minst sagt hektiskt. 

Mikropausen sker utanför den kommande arbetsplatsen, LO-borgen i Stockholm. I entrén har hennes inpasseringsbricka ännu inte börjat fungera. När vi sätter oss i soffan i receptionen kommer intervjuns första ord. Med eftertryck.

– Jag sa först nej. Och det gjorde Handels också. Vi hade helt andra planer.

Men sen började förbundens nomineringar trilla in. Hon såg mönstret. Landade i tanken.

– Jag insåg att här finns en chans att göra skillnad. Och kan man göra skillnad så ska man det. 

Kan man göra skillnad så ska man. Typiskt Susanna Gideonsson. Hon uttryckte sig på liknande sätt när hon för tre år sedan blev invald i Socialdemokraternas verkställande utskott. För henne var det ett forum för påverkan, en plats att göra skillnad på. Varken mer eller mindre. 

Fast nog känns det lite mer i magen den här gången ändå. 

Dagen innan valberedningen släppte nyheten ringde hon sin 86-årige far. Han påminde henne om en episod hemma i Västerbotten på 80-talet. Då var Susanna arbetslös, och deltog i ett arbetsmarknadspolitiskt program i skogsbruket.

Jag har aldrig sett mig i den här situationen.

 – ”Inte var det här nåt du gick runt och tänkte på när du var ute i skogen och stamkvistade”, citerar hon på bred norrländska.

– Han har rätt. Jag har aldrig sett mig i den här situationen. Det är klart att det känns väldigt stort.

Stora är också de frågor som hon nu avkrävs svar på. Sprickan i LO. Utredningen om en moderniserad arbetsrätt. Den facklig politiska-samverkan med Socialdemokraterna och SD:s ökade stöd. Vad ska du göra? undrar journalisterna.

Mandatet – att ena

Susanna Gideonsson vänder sig mot formuleringen ”Vad ska du göra?”. Det handlar inte om henne. Det handlar om kollektivet, om organisationen, om teamet som ska leda LO.

– Det är lite som om man vore ett plåster eller nåt. Svaret är: Jag vet inte. Det handlar om vad vi ska göra, vad LO:s verkställande utskott ska göra.

Det är lite som om man vore ett plåster eller nåt. Svaret är: Jag vet inte

Och däri ligger också hennes mandat. Att lyssna, samordna och ena. Om Karl-Petter Thorwaldsson skulle göra LO synligare i debatten, så är det Susanna Gideonssons uppgift att gjuta olja på vågorna som böljat internt.

– Vi måste stärka vår självkänsla och börja gå åt samma håll. Vad gäller las-förhandlingarna finns redan en gemensam kartbild, vi vet bara inte hur vi ska nå dit än, säger hon.

Ungdomsverksamhet och proffsboxning

Mitt i allt ska hon också vinka adjö till det förbund hon arbetat för sedan 1996. Det är tufft, särskilt nu när fysiska möten, handslag och kramar är omöjliga. Det känns lite som att ”smita ut  bakvägen”, tycker hon.

– Jag byter ju inte planet. Jag kommer att fortsätta kämpa för Handels frågor. Samtidigt är det så många jag vill krama och säga hej då till ordentligt. Att göra det på video är inte samma sak.

För Handels engagemang är unikt, menar hon. Viljan och glöden är helt egen. Den starka ungdomsorganisationen gör att förbundet aldrig står still. De yviga kongresserna är ytterligare ett exempel.

– De är frodiga, frejdiga och i bland lite ofokuserade. Egentligen borde vi inte lägga flera timmar på en motion om proffsboxning. Det är knappast facklig kärnverksamhet. Men det hör liksom till, säger Susanna Gideonsson.

Hjälp till självhjälp

En annan sak hon kommer att bära med sig är alla livsöden. Anställda ute på arbetsplatserna som rest sig ur askan och lyft sig själva. Medlemmar som efter stöttning ringt och berättat att de tog fajten med chefen, och vann.

– Stoltheten i rösten hos dem som överkommit problem på sina jobb är oslagbar. Man vet också att de kommer att fixa det nästa gång, och gången efter det med, säger hon och fortsätter:

– På 80-talet hade vi den där sloganen ”Vi servar dig”. Det är fel. Det är inte så facket ska fungera, säger hon.

Det är snart dags för en ny mikropaus, och därefter nästa möte. Men först pratar vi avskedsord. Susanna Gideonsson är först inne på uppmaningar om att aldrig ge upp, att aldrig låta sig trampas på. Men så ändrar hon sig.

– Det jag vill är ju att tacka. För gråten, skratten och ilskan. Och framför allt för allt jag har fått lära mig av er. Ett uppriktigt tack!