Mejl efter mejl rullar in från företagets ledning. Ord som ”hjältar och hjältinnor” fetmarkeras och understryks. Mejl om varsel och permitteringar där ord som ”tacksamhet, förtroende och lojalitet” upprepas och kursiveras. Corona, denna jävla skit, som har fått mina kollegor att säga upp sig och flytta från staden för att hyran inte längre kunde betalas. Den har verkligen drabbat oss på sätt vi inte kunnat ana, eller så har jag bara varit naiv. Hur ska jag veta hur en pandemi utspelar sig?

Det är under dessa samtal vi utbyter erfarenheter om hur folk egentligen beter sig under pandemier

Mitt i oron för jobb och pengar har vi i alla fall fortsatt kämpa. Varje dag ringer jag mina kollegor runt om i butikerna, ibland för att faktiskt fråga något, men oftare bara för att få höra hur de egentligen mår. Det är under dessa samtal vi utbyter erfarenheter om hur folk egentligen beter sig under pandemier.

För är det något jag kommer ta med mig från året 2020 så är det att pandemin tar fram det värsta i folk.

Mina egna historier är inte så allvarliga. Den märkligaste var om mannen som iklädd plasthandskar nös i sin hand och sedan fortsatte shoppa vidare. Chockad förstod jag att han bar plasthandskar enbart för sin egen säkerhet. Vi andra som råkade befinna oss i hans närhet fick bara skylla oss själva helt enkelt.

Tyvärr är det svårt för mig att undvika honom om han kliver in i min butik, kladdar på min arbetsplats, men det struntade ju han i. Den dagen gnussade jag mina stackars händer extra mycket med handsprit.

De sorgligaste historierna kommer från mina kvinnliga kollegor. De som blir kallade hora för att de måste stänga butiken för att ta sin lagstadgade lunchrast

De sorgligaste historierna kommer från mina kvinnliga kollegor. De som blir kallade hora för att de måste stänga butiken för att ta sin lagstadgade lunchrast. En gång fick en butik stänga tidigare på grund av att en kollega troligen insjuknat i covid-19. En man ansåg då att hans rätt att handla jeans just den dagen var viktigare.

Därför ansåg han att min kollega var en ”fitta” som drog ner gallret rätt framför näsan på honom. Jag vet, man tror ju inte att det är sant, att folk kan vara så självcentrerade och hjärtlösa. Men tro mig, det kan de.

Min vän är journalist, han frågade vad jag tyckte var den största skillnaden sedan covid-19 är för mig som jobbar inom handeln. Jag svarade att det är människors egoism. Det är som att de missat att vi som står bakom kassan och tar emot deras pengar kan bli smittade. Det viktigaste för dem är att livet fortsätter så smärtfritt som möjligt, medan de är inplastade och skyddade från omvärldens sjukdom.

Matilda Otterstam, 28 år, Handelsmedlem. Bor i Stockholm och jobbar i klädbutik.