Klockan var tjugo i fem en fredag i januari, och det var mörkt utanför fönstren, när tre killar med stora köksknivar rusade, ja, nästintill flög in i butiken, högt skrikandes.

Det var mycket kunder i min kö, men på en sekund var alla som bortblåsta. Kvar på bandet stod några övergivna varor. En mjölk som skulle bli dålig sen.

Tiden stannar upp när något sådant här händer. Innan de kom, sekunden innan, satt jag som bäst och zoonade ut. Tänkte på en kille jag var kär i som det inte gick så bra med. Det gjorde världen grå och meningslös. Tänkte på om det var i kväll jag skulle börja titta på den där serien alla pratade om. Sedan såg jag knivarna och allt det försvann.

En av dem kom fram bakom mig. Jag lutade mig åt sidan när kassalådan sköts ut. Han lade kniven på bandet, lyfte ur kassalådan och rafsade ner allt i en påse. Jag som hade så fin ordning, tänkte jag.

Han lade kniven på bandet, lyfte ur kassalådan och rafsade ner allt i en påse. Jag som hade så fin ordning, tänkte jag.

Tittade på kniven. Och så tänkte jag att jag inte ville dö nu. Att vad jag än tänkt om att livet var meningslöst, så inte nu. Och inte så här.

Min kollega i kassan framför hade problem att få upp kassalådan. Rånaren blev irriterad och drog upp henne från stolen. Det var något annorlunda med honom, som att han var oregerligare. Han drog henne med sig ut på golvet. Och så höll han kniven mot hennes hals.

Lite längre bort stod det kunder. Flera hade tagit upp sina mobiler ur fickorna och börjat filma. Kniven mot hennes hals. Det kändes som en evighet innan han släppte henne. De sprang iväg.

Varje natt när jag skulle sova spelades scenariot upp. Så som det sett ut. Så som det kunde sett ut.

Nästa gång ska jag ha en pistol i lådan, tänkte jag. Nästa gång ska jag ta kniven ifrån honom. Nästa gång är det jag som ska skrika högst. Nästa gång ska jag gömma mig eller springa.

Om nätterna körde det bilar i området där jag bodde. Unga rastlösa män som rejsade med sina bilar och störde min nattsömn.

Nästa gång ska jag ha en pistol i lådan

Efter rånet ringde jag polisen flera gånger om det. Jag fantiserade om att sätta upp kameror. Jag fantiserade om att kasta ägg på deras vindrutor. Allra helst om jag varit ute och druckit alkohol var ilskan i mig ovanligt lättaktiverad. Jag ville ge igen för det som drabbat mig. Jag ville vara den som agerade.

”Vad som helst kan hända när som helst”, sade psykologen. ”Om du hela tiden ska gå omkring och vara rädd för det, då är det inte mycket till liv.”

En ung kille greps och ställdes inför rätta för rånet. Jag fick pengar från brottsofferfonden. Vi bytte kassasystem, så att sedlarna numera skjuts in i en stor svart låda, som vi inte själva kan öppna. Det kommer en vakt varje kväll och stämmer av läget.

Med tiden blev det bättre med allt. Jag jobbar kvar, det fick bli mitt sätt att ge igen. Vad som helst kan hända när som helst. Men oftast händer det ingenting.