”Svenska facken krävde för lite i avtalsrörelsen”
Reallönerna har minskat mer i Sverige än i andra länder, och hyvlingen av arbetstid fortsätter. Facken borde satsa mer på klasskamp än samförstånd, skriver lagerarbetarna Jonatan Fahlén och Arvid Taawo.
Jonatan Fahlén och Arvid Taawo.
Under avtalsrörelsen argumenterade vi här i Handelsnytt för att LO-samordningens lönekrav på 4,4 procent var för lågt med anledning av de stigande priserna.
Vi menade att vi i stället borde ha tagit strid för ökade reallöner, med strejk om så krävts.
Motargumentet var att vi skulle ta ansvar och inte elda på inflationen i en löne-pris-spiral. Ett väntat argument från företagen men vi fick höra det även från våra fackliga ledare.
Det färdiga avtalet innebar en stor reallönesänkning, men fackens ledningar valde att fokusera på det nominella, det vill säga kronor och ören. Det hette att det var de högsta löneökningar vi någonsin fått och ”det bästa vi har kunnat nå givet alla förutsättningar”.
Vinster ökar genom prisökningar
Men vilka var förutsättningarna? Både OECD och IMF har pekat ut hur företagen ökat vinsterna genom prisökningar som den stora boven bakom inflationen.
Många företag inom industrin och handeln har gjort rekordvinster de senaste åren och vinstandelen i ekonomin har ökat på lönernas bekostnad.
Enligt OECD har svenska reallöner sjunkit med 8,4 procent mellan första kvartalet 2022 och 2023.
Bland OECD-länderna har bara Ungern, Lettland och Tjeckien haft det värre. Nu verkar inflationen bromsa in, men totalt har vi tappat ca 10 års reallöneökningar. Det kommer ta tid att ta igen.
Vad trodde sig LO veta?
Vad trodde sig LO veta som andra länders fackliga rörelser inte visste? I Norge gick man ut i en historisk storsstrejk och vann en klart bättre reallöneutveckling. Ingen inflationschock där.
I Storbritannien, USA, Tyskland, Grekland och flera andra länder har facken också krävt reallöneökningar med ett tydligt budskap.
Arbetarklassen ska inte betala för kapitalisternas kris. Vi kunde och borde ha krävt mer även vi.
En annan fråga som lyftes i avtalsrörelsen var hyvlingen. Det blev särskilt uppmärksammat när H&M beslutade att hyvla kontrakten för 1500 anställda. Kravet på att stoppa hyvling blev därmed högaktuellt, och Handels gick ut och hotade med strejk.
Inte stopp för hyvlingar
Strejk blev det inte, inte heller stopp för hyvlingarna. Det nya avtalet skulle begränsa möjligheten att hyvla, men hur blev det med det?
I Arbetet framkommer att H&M har gjort exakt som de velat när de hyvlat kontrakten för ca 1 000 anställda. Den lokala fackklubben har inte kunnat göra någonting. Det nya avtalet tycks alltså inte ha gjort det ett dugg svårare att hyvla.
Handels avtalssekreterare skyller på lagstiftningen. Ett förbud mot hyvling går inte att få till utan förändring av las.
Men hur troligt är det att politikerna kommer ändra lagen till arbetarnas fördel? Ska vi bara vänta på en politisk lösning som aldrig kommer, samtidigt som medlemmarnas kontrakt hyvlas ytterligare?
Behov av annan facklig rörelse
Bägge avtalsrörelsens stora frågor visar att vi är i behov av en annan typ av facklig rörelse än den vi har i dag.
En som kompromisslöst står på medlemmarnas sida mot företagens intressen.
En som mobiliserar medlemmarna till klasskamp i stället för att välja samverkan och samförstånd.
En som inte viker sig när det verkligen gäller.
