Det har jag. Många gånger.
De som är värst är oftast antingen fruktansvärt olika en själv, eller fruktansvärt lika. En speciellt svår typ är de som är just verkligt lik en själv, själarna känns gjorda i samma fabrik, bara det att de har gjort mycket djärvare, oräddare, brantare saker än du. De är superjobbiga, för de får en att se vad man skulle ha kunnat vara. Även om man aldrig känt för att bergsvandra i Australien eller ta LSD eller åka genom Norrlands inland med en egen show med egna låtar, som de har gjort, så kan de få en att känna att hade man bara vågat göra det hade man sluppit att känna sig som en fegis, att man missat något, att livet kunde ha varit ett helt annat.

Och det är det man ska använda dem till! Att minnas att det går att leva på fler sätt än man tror, även såna där man slipper ensamma Norrlandshotell och tragiska drogupplevelser och skittråkiga bergs- vandringar.

Och så har vi kontrollanten. Det kan ofta vara en moster som är hemkunskapslärare och förvägrar en smör under leverpastejen ”för det har man bara inte”, eller en chef som älskar att skriva styrdokument om allt från tisdagsmöten till toalettbesök och privata samtal.

Kontrollanterna är egentligen inte den svåraste sorten; det handlar bara om att öppna en lucka till ett rum i huvudet där man får vara för sig själv. Men tills det där rummet är möblerat och funkar att vara i kan de få dig att känna dig dålig, smörmissbrukande, arbetsskygg, rädd.

De har förresten också ett hemligt rum i sitt huvud, där det står en fåtölj och en lampa där de kan sitta och äta macka med bara pastej och läsa sina styrdokument.

Och så vill man ju inte ha det.
Så brukar jag tänka när jag utsätts för en sån.
Bäst att vara sig själv. 

Stefan Lindberg
Författare