Det är min sista dag på jobbet.

Kvällsrutinerna är klara och det finns inte så mycket att göra.

Jag frontar fram några flingpaket och plockar eventuellt upp miss­prydande kvitton från golvet, inte mycket mer än så.

Inget bekommer mig i dag, inte ens att åka hiss upp och ner med ett pissluktande pantkärl och en flugsvärm i släptåg.

Jag tänker på alla rörelser som sitter i ryggmärgen, nu kommer jag inte göra dem på ett tag, kanske aldrig igen?

Så ringer telefonen. ”Kandukommatillkassan?”, säger min kollega i ett andetag.

Man jag lyckats ducka

När jag kommer fram till kassan tittar hon vädjande på mig och framför henne står en man jag lyckats ducka hittills men nu är tiden inne.

Han har bidat den väl och på min sista dag så slår han till med ett olösligt problem.

”Han har svajpat sönder sitt Ica-kort”, säger min kollega och tittar vädjande på mig.

”Vilken otur! Men knappa in hans personnummer så får han beställa ett nytt kort bara”, säger jag.

”Men jag har ingen dator!”, utbrister han.

Har ingen telefon

”Okej, men du kan göra det på telefonen.”

”MEN JAG HAR INGEN TELEFON!!”

Han kanske känner någon som har en telefon? Det gör han inte. Ingen med en dator heller. Jag mår skit.

Det går inte att tyda om han är arg eller rädd eller nåt annat.

Och varför är han blöt?

Vill ha tillbaka tre delar av sitt kort

Han vill ha tillbaka de tre delar av kortet som ramlat ner mellan datorn och kortläsaren, så min kollega kämpar med det medan han och jag pratar.

Han ser att det sticker upp en mobil ur min byxficka och skriker att jag måste hjälpa honom.

”Du kan ju hjälpa mig!”, säger han och tar några steg närmare mig.

Hans energi är våldsam. Jag backar, han följer efter.

”Kan du inte gå till ett biblio­tek?”, säger jag försiktigt.

”MEN DU KAN JU ­HJÄLPA MIG?!”, skriker han och jag hör att han ropar från en ­avgrund långt bortom.