”Detta är inte Ikea”

Ett kollektivavtal skulle ge de anställda tryggare anställningar och säkrare arbetsmiljö, det är många som jobbar på varuhusen i Turkiet säkra på. Men vägen dit är är lång:

Ahmet Akdogan, som jobbar som värvare på fackförbundet Koop-is avdelningskontor i Istanbul, får telefon. Det är en anställd som jobbar på Ikeas varuhus i Bayrampasa, på den europeiska sidan av staden. Tre personer därifrån har i dag bestämt sig för att gå med i facket. Försiktigt tillfrågade av en arbetskamrat på tag själv-lagret.
Ahmet Akdogan ser till att han fått med sig rätt blanketter och tar sedan bilen ut till varuhuset. Precis som i Sverige ligger Ikea på en plats där marken är billig och tillgängligheten från motorvägen bra.

Jag följer Ahmet Akdogan till cafeterian och väntar på att de blivande medlemmarna ska höra av sig. Här finns lampor och koppar från Ikeas eget sortiment. Lite varstans står vita trådbackar med värmeljus i storpack. Precis som i vilket Ikeavaruhus som helst i vårt land. Men menyn är delvis anpassad och runt om oss trängs barnfamiljer, unga par och gamla kompisar för att äta Ikeas frukosterbjudande. Förutom svenska köttbullar serveras turkisk börek, bröd, ost, och honung.
– Många går bara hit och äter, säger Ahmet Akdogan och hämtar påtår. En timme har gått och de han skulle möta svarar inte när han ringer.

Att gå med i Koop-is är gratis för de Ikeaanställda. Först när fler än hälften på arbetsplatsen är organiserade kan facket bli en part och börja förhandla om kollektivavtal med företaget. Fram till dess tar de inte ut avgift av medlemmarna.

Men trots att det är gratis har det ett pris. Alla säger att de känner någon som har fått sämre arbetsuppgifter, plötsliga och omotiverade varningar eller blivit uppsagda, så snart ledningen fått veta att de har organiserat sig.

De som skvallrar för ledningen om vilka som är fackligt engagerade kan få bättre schema och mindre betungande arbetsuppgifter. Arbetsgivaren höjer det betyg han sätter på den anställde, som därmed får högre lön.
– Därför, säger Ahmet Akdogan, händer det ofta att de som tänkt gå med i facket plötsligt ångrar sig när jag kommer hit. De dyker helt enkelt inte upp.

Så plötsligt får han ett sms – de han ska möta vågar inte ses i varuhuset utan väntar ute på parkeringen. Tre män mellan 25 och 35 år. Deras personalmöte hade dragit ut på tiden, nu har de rast. De får följa med Ahmet Akdogan till bilen.
Efter en kvart kommer de fram till den statliga myndighet, Noter, som enligt lagen ska registrera alla fackliga medlemmar. En kopia av deras id-kort ska lämnas in tillsammans med ett formulär och 40 turkiska lire (cirka 170 kronor), som Koop-is betalar åt alla nya medlemmar.

Proceduren tar tid. Trots att uppgiften inte är offentlig innan facket fått förhandlingsrätt händer det att man börjar tveka på vägen. En av de unga killarna som skulle registrera sig avviker från sällskapet strax innan de är framme. Men de två andra är fast beslutna om att gå med.
– Det spelar ingen roll om jag får sparken. Jag vill ändå inte jobba på Ikea hela livet. Men jag vill vara med och se till att vi får kollektivavtal, då kan de inte sparka folk utan att förhandla med facket först, säger den yngre killen som börjat jobba på Ikea några månader tidigare.

Hans arbetskamrat har jobbat längre, flera år. Han har hunnit fått ryggproblem på grund av alla tunga lyft nere på tag själv-lagret.
– Om man klagar på att arbetsmiljön inte är bra så finns risken att man åker ut. Eller om man vill få ersättning när man jobbar övertid, eller om man ifrågasätter något. Det måste bli slut på alla slumpmässiga uppsägningar. 
Innan han började jobba fick han som alla andra genomgå en grundlig hälsoundersökning. Vore han inte frisk hade han inte fått jobbet, säger han.

På motsvarigheten till tag själv-lagret ska de anställda både fylla på och lyfta ner från hyllorna åt kunderna. Det blir väldigt många tunga lyft per dag. Enligt samma läkare som gjorde hans första hälsoundersökning bör han inte jobba kvar på tag själv-lagret, men han vågar inte kräva att få byta avdelning. Om cheferna tycker att han blivit oduglig kanske de inte vill ha honom kvar.

En tidigare arbetskamrat råkade ut för just detta. Sedan han gått med i facket började han få pikar, fler nattskift på raken (jo, varorna fylls på nattetid), obetalda övertidstimmar, ingen hjälp när ryggproblemen började komma. När han tappade en möbel i golvet fick han veta att den kostade mer än tre gånger så mycket som hans månadslön, därför hade de rätt att ge honom sparken. Koop-is har drivit ett antal liknande ärenden. Men det vanligaste är att de som sagts upp får ett skadestånd. Jobbet får de inte tillbaka.
 
Deras berättelser bekräftas från flera håll. På en facklig träff möter jag flera Ikeaanställda som alla har liknande erfarenheter. När de får höra att jag kommer från Sverige vill de berätta. De har ett stort förtroende för detta svenska företag, som marknadsför sina moderna rum i vitt och trä. Den svenska modellen, både till form och innehåll.
– Ikeas ledning i Sverige måste få veta hur vi som jobbar fackligt behandlas här. De skulle aldrig acceptera det.
– Jag tänker på de där filmklippen från ett svenskt Ikeavaruhus man får se när man börjar jobba här. Det ser så trevligt ut. Men vårt jobb har ingenting med det att göra.

Det är inte bara trakasserier som gör det komplicerat att gå med i facket i Turkiet. Proceduren med registrering kan verka avskräckande och tar dessutom mycket tid. När de två blivande medlemmarna kommer upp till myndigheten där de ska registrera sig tar det stopp. Det är tio före i kön och alla som tar emot har gått på lunch.
Killarna får en taxi betald tillbaka till varuhuset för att hinna i tid innan deras rast är slut. De får göra om proceduren i morgon – om de fortfarande vill, orkar och kan komma ifrån.
– Det här är en vanlig dag på mitt jobb, säger Ahmet Akdogan och rycker på axlarna.

Den turkiska företagsledningen ville först inte kommentera de anställdas berättelser, men hörde av sig efter ingripande av Ikeakoncernens internationella presskontakt.
– Vi är en stor arbetsgivare med tusentals anställda. Självklart har det hänt att vi har sagt upp personal om de inte presterat tillräckligt. Men vi har själva ingen aning om de varit med i facket eller inte, säger John Kersten, detaljhandelsansvarig på Ikea i Turkiet.
Riktlinjen de följer är turkisk lag och ”globala riktlinjer för Ikea”.
Hur ser de globala riktlinjerna ut?
– Det finns inget nedtecknat, men det handlar om demokratiska principer. Vi har också träffat representanter för Koop-is och sagt att vi repekterar dem, och de respekterar oss.