När tryggheten försvann i ett enda slag

De minns lappen som låg på bordet i personalrummet en morgon. Det var en lista med allas namn och klockslaget då de skulle infinna sig på chefens kontor. Tio minuter var fick de. I arbetskläderna tog de anställda på Coop Forum i Marieberg, Örebro, emot lappen på sina nya kortade tjänst. Passade det inte kunde de gå.

Birgitta gick från heltid till 25 timmar. En 65-procentig tjänst, det märks. I humöret. Kroppen. Plånboken.
– Man fick ställa om från en månad till en annan. Det handlar om tusenlappar mindre i månaden, säger Birgitta.

För Annika blev heltiden 30 timmar, 78 procent.  Liksom Birgitta jagar hon ständigt nya timmar. Tittar på telefonen – har det kommit ett sms om att det finns jobb? Det är via telefonen de akuta tiderna kommer. Det finns en lista också. Men den är lika oviss den. Oklarheten tär.
– Det syns på mig att jag är mycket tröttare i dag än förr då jag jobbade heltid. Nu är tryggheten som bortblåst. Stressen över det har liksom satt sig i kroppen.

Att detta kunde hända – tjoff där försvann heltiden – kunde ingen av dem tänka sig. Inte när man har jobbat så länge som de på företaget. Lagen om anställningsskydd, las, finns ju och klubben hade alternativa lösningar. Men man kan ändå göra så här. Det kallas omorganisering.
– Men inga arbetsuppgifter är nya eller har plockats bort. Vi gör exakt samma jobb, men med färre anställda. Många är på bristningsgränsen. Vi kommer att blir sjuka, säger de.

I butiken märks det också. Periodvis är butiksavdelningar stängda och det händer att kunder ber om ursäkt för att de handlar. De ser ju att personalen är stressad och utmattad.
Birgitta och Annika beskriver det som chockartat att Coop helt sonika kapade deras tider.
– Vi har båda kämpat oss till en heltid. Det är ju ingenting man bara får inom handeln. Och så kan den ryckas bort så lätt, säger de.

I dag är det lite mer än ett år sedan lappen låg på bordet i personalrummet och de klev in på chefens kontor. De letar båda nya jobb. Med oddsen för det är låga tror de. Annika har passerat 50 och Birgitta är snart där.  
– Men det är livsfarligt att fastna i det förflutna. Vi går vidare och vi älskar vårt jobb, mötet med kunder, att beställa och sälja varor. Men det måste bli ett stopp för sånt här. Därför vill vi berätta. Vi kanske aldrig får tillbaka våra timmar. Men andra kan slippa bli behandlade så här, säger de.

Det fanns också de som valde att vända Coop ryggen. Anställda som Irené Hanson.
–  De kallade det ett erbjudande. Ett omplaceringserbjudande. Men vi skulle ha samma arbetsuppgifter och ansvarsområden. Vad är omplaceringen i det? säger Iréne Hanson.

I 33 år har hon jobbat på Coop. De tolv senaste åren på konsum-butiken på Östermalm i Stockholm. Det var där hon jobbade när beskedet från Coop-ledningen kom, i november 2014.  Alla skulle gå ner i tid. Den som inte sa ja skulle sägas upp på grund av arbetsbrist.
– Jag kunde inte stanna kvar. Det var som att acceptera att utvecklingen backar till 1800-talet där arbetsgivaren styr och ställer och de anställda är livegna.  Så jag sa nej tack.

Coop sa upp Iréne Hanson. Under uppsägningstiden var hon runt och lämnade cv på olika butiker. Hon har inte bara erfarenheten utan kvalifikationerna också – hon kan stycka, har gått matmästarutbildning i Coops regi och är utbildad i fiskkunskap.
– Att få en heltid i butik i dag går inte. Jag kunde max få några timmar och bli inringd vid behov.  

Så Iréne Hanson har bytt bransch. Till hemtjänsten.
– Jag har gått ner i lön. Men pengar är inte allt. Jag har min stolthet kvar.

Anna Gudopoulou var klubbordförande på Coop i Rotebro när Coops besked om omorganisering kom.
– Jag stångade mig blodigt. Vi hade flera förhandlingar. Men det gick inte att stoppa Coop. Jag förstår att man inte kan driva en butik med förlust. Men neddragningar ska göras på rätt sätt, det vill säga enligt lagen om anställningsskydd – sist in först ut. Coop gjorde som de ville.  

Precis som Iréne Hansson valde Anna Gudopoulou att tacka nej.
– Det var fruktansvärt. Jag gick hem och klappade ihop. Jag tycker att det är bra att facket nu försöker att hjälpa andra genom att stämma Coop i Arbetsdomstolen, säger Anna Gudopoulou, som i dag pluggar.