Rad 9, fack 2, en ask. Rad 16, fack 21, tre påsar. Rad 67, det blir hissen upp till nästa våning.
Kerstin Stolt rör sig målmedvetet mellan lagerhyllorna i den hangarliknande lokalen. Artikel efter artikel på plocklistan åker ner i den gröna backen på plockvagnen. Riktigt vad de anonyma förpackningarna innehåller får vi inte veta eftersom Schenker som driver lagret i Spånga i västra Stockholm inte vill avslöja vilka som är deras kunder.
Det lagerföretag som förlorar en kund kan plötsligt stå med för mycket personal. Arbetsbehovet varierar också över året. Elektronikhandelns lager har julrusch, båtbranschens har sommarsäsong.
Därför finns Kerstin Stolt och hennes kolleger. De som är anställda av bemanningsföretag.
– Fördelen är att man får prova på olika jobb och träffa nytt folk. Det passar mig som är ganska rastlös, säger Kerstin Stolt.
Hon har jobbat på ett tjugotal lager sedan hon hoppade av gymnasiet för snart arton år sedan. Först på Ahlsells bygglager och sedan 1995 på olika platser via minst tio olika bemanningsföretag.
Ovissheten om när man får jobba kan dock vara påfrestande för en rastlös själ.
– Jag klättrar på väggarna när jag tvingas vara tillgänglig hemma mellan sju och tolv i väntan på att kanske bli inringd.
De som måste ställa upp när det finns arbete får inte ha för stora krav på exempelvis en svensk badsemester. Kerstin Stolt har tillbringat hela sommaren i lagerhallens bleka lysrörsdager.
Dessutom vet man ju aldrig var man hamnar nästa gång. Schenker i Spånga, där Kerstin varit placerad sedan i vintras, ligger en lagom cykeltur från hem och dagis. Nästa arbetsplats kan finnas timslång pendling bort i andra änden av Stockholm. Det har hänt att hon sökt fast jobb på ett kundföretag där hon trivts extra bra, men hittills har det alltid slutat med att hon har dragit vidare.
Sex av de anställda som kör truck och plockar order i Schenkers lagerhall har liksom Kerstin blåa arbetskläder med namnet Svea Support i vitt tryck. Nio bär Schenkers egen rödgrå uniform. Sammansättningen är långt ifrån Handels mål att högst 10 procent av personalen ska vara inhyrd.
Enligt facket riskerar inhyrda att få sämre arbetsuppgifter och mindre kompetensutveckling än ordinarie personal. Kerstin tycker inte att det stämmer på det jobb hon har nu. Men tidigare i karriären har hon varit med om skräckexempel.
– En gång beordrades jag att köra en truck utan bromsar på en lastkaj. När jag kollade var den varken servad eller besiktigad på fyra år. Det var livsfarligt, jag ringde min chef och sa att jag vägrar, sen gick jag därifrån.
Ansvaret för arbetsmiljön vilar på det inhyrande företaget, men enligt Kerstin Stolt slarvas det ibland med säkerheten för bemanningsföretagens personal. De är till exempel oftare inblandade i truckolyckor.
– En inhyrd tjej som fick foten överkörd hade bara jympadojor, minns Kerstin som själv alltid bär skor med stålhätta.
På vandringen mellan lagerhyllorna stöter hon ihop med en av de gråklädda – Clas-Göran Bergström som kommer körande i en truck som kallas ”Boven”.
– Här gör vi inte skillnad på fast och inhyrd personal, intygar han.
Kerstin håller med.
– Man slänger käft med alla. Stämningen är rå men hjärtlig som det lätt blir med många killar, säger hon.
En manlig kollega klämmer henne på axeln och kallar henne spetig. Det bekommer inte Kerstin. Hon är stolt.
– Jag har ett jobb som inte är vanligt bland tjejer. Jag kör truck, jag gillar fart och jag är ganska stark. När jag plockade järnringar bad min sambo mig att sluta innan jag blev starkare än han!
Kerstin Stolt råder alla som funderar på att ta jobb via ett bemanningsföretag att i första hand söka sig till större företag med kända namn. De har som regel kollektivavtal och är auktoriserade med branschens egen kvalitetsstämpel. Bland småföretagen finns en hel del skumrask, konstaterar hon med en suck.
– På ett företag var det fel på lönen varje månad. Jag fick ringa och påpeka att det fattades arbetstimmar, ob-tillägg eller övertidsersättning. Vissa jobbade svart. Och det dröjde många år innan någon berättade att man har rätt till garantilön under den tid man inte är uthyrd.
Flera gånger har Kerstin Stolt på egen hand hävdat sin rätt gentemot arbetsgivare och kundföretag. Hon är medlem i Handels sedan tiden på Ahlsells för femton år sedan, men har inte sett skymten av facklig verksamhet i de bemanningsföretag hon varit anställd i. Bara i undantagsfall har det lokala facket på en arbetsplats tagit kontakt med de inhyrda för att hälsa dem välkomna och höra sig för om deras villkor. Men när Kerstin själv sökte upp ett fackligt ombud på ett lager där hon var inhyrd blev hon hänvisad till en ombudsman på Handels avdelning 20, Ingrid Anund Jägbro.
Bemanningsföretaget ville ändra Kerstins provanställning till en projektanställning en vecka innan provanställningen skulle gå ut. Ingrid Anund Jägbro upplyste Kerstin om att man blir tillsvidareanställd om inte arbetsgivaren två veckor innan meddelat att provanställningen inte förlängs.
– Ingrid sa grattis, du är fast anställd. Så jag sa till chefen: om du inte anställer mig får du sparka mig – men då måste du ha väldigt starka skäl!
Företaget gick senare i konkurs. Då var det skönt att ha en ombudsman bakom sig i kampen för att få ut lön och ersättningar och bevaka att de anställda behandlades korrekt. Det räddade många tusenlappar åt Kerstin.
– Jag fick bra hjälp av Ingrid. Det är en kärring med humör som man inte ska mopsa sig mot, säger hon uppskattande.
När hela plocklistan är avbockad och den gröna plastbacken är full går Kerstin till packdisken. Hon packar ner alla varorna i en pappkartong som hon ställer på en rullränna. Där hämtas den så småningom för att stuvas på en lastbil och transporteras till kunden.
Själv går Kerstin Stolt tillbaka till datorn som spottar ut plocklistor och tar sig an en ny order. Men förr eller senare är det hon själv som lämnar terminalen och skickas vidare till nästa kund.