Erja Jansson drar ner persiennen innan hon börjar sitt arbete. Kontorspersonalen mittemot får inte se vilka som kommer hit. I stolen framför henne sitter en perukbärare som vill vara anonym, vi kan kalla henne Pernilla. I dag ska hon skaffa en till peruk, en likadan som den hon har. Hon vill ha en tvättad redo ifall det bjuds på spontana festligheter. Erja Jansson tar upp den nya silverfärgade frisyren ur kartongen hon just hämtat hos postombudet, trär den på Pernillas huvud som håller på att tappa sitt naturliga hår.
– Den sitter som en smäck! Men när jag cyklar känner jag att jag måste ha fler spännen att fästa peruken med så att den inte flyger av, säger Pernilla.
Medan hon läser skvallertidningar sätter sig Erja Jansson i rummet intill och syr fast spännena, kommer snart tillbaka och trär på peruken igen, frågar om Pernilla lyckats väja för värmen när hon öppnat ugnsluckan så att peruken inte förstörts. Jodå, det har hon lyckats med. Saxen åker fram för att klippa perukens nackhår så att den ska passa huvudformen.
– Det ska klippas lite hackigt när det är syntet så det inte ser onaturligt ut. Så! Det går inte se att det är en peruk, säger Erja Jansson och drar bort klippskynket från Pernillas kropp.

Erja Jansson och kollegorna Marianne Blomberg och Birgitta Nilsson jobbar som hårtekniker på peruk- och hårdelsföretaget Carl M Lundh i Jönköping. Mitt i centrum, men två våningar upp, så osynligt som möjligt. Personalen har tystnadsplikt och här skyltar inte kunderna med att vara kunder. Pernilla är den enda som låter Handelsnytt vara med, men på ett villkor, att vara anonym. Att tappa håret är tabu.
– Kunder kommer 15 mil från Göteborg även fast Carl M Lundh finns där. Absolut ingen de känner får se att de går hit. Och här i salongen stänger vi alltid dörren om våra rum, säger Marianne Blomberg.
De flesta av Erja Janssons kunder har ordinerats peruk från sjukvården. En rullstol i salongen vittnar om många kunders situation, ofta cancersjuka som får cellgiftsbehandling. De flesta andra har alopeci, en sjukdom som gör att man tappar allt eller fläckvis med hår.
– Och några transor har jag också, säger Erja Jansson.
Den yngsta kunden hon haft var åtta år. Nu är det dags att på en tolvårig simtjejs peruk sätta dubbelhäftande tejp så att hon kan ha den på i vattnet.

Erja Jansson är liksom Marianne Blomberg och Birgitta Nilsson frisörer i botten och har jobbat på frisörsalong. Det var ett krav för att få jobbet, de klipper ju fortfarande. Men det var de 20 åren som ”vanlig” frisör som gjorde att Erja Jansson ville vidare.
– Jag ville utvecklas som frisör. Detta jobb handlar inte bara om yta och glamour utan jag känner att jag gör verklig nytta. Jag kan inte hjälpa hela människan, men att ge dem hår är en bit i fasen att härda ut sjukdomen. De får se friskare ut, känna sig fina, bli mer självsäkra. Att jag kan hjälpa dem i det gör mig glad, det ger så mycket mer än flärdfull glamour. Det ytliga, det var jag trött på.
Perukerna görs i lågprisländer. Men Erja Jansson hjälper kunderna med frisyrval, och klipper in och stylar peruken när den väl sitter på. Äkta hår eller syntet, rakt eller lockigt, rött eller blont? För Marianne Blomberg och Birgitta Nilsson ser arbetsdagarna annorlunda ut. De jobbar med hårdelar som bara täcker toppen av huvudet, det som vanligt folk kallar toupéer, men absolut inte heter så här. Toupé förknippas med hår som blåser av eller hamnar i sopptallriken, tycker de.
Medan peruker bara sitter fast med resår ska hårdelarna, som oftast män har, sättas fast genom att limma eller att sy fast i det egna håret som finns kvar runtom. Kunden kommer på återbesök när det naturliga håret växt så pass att hårdelen hamnar för långt från hårbotten. Då tar Marianne Blomberg och Birgitta Nilsson av hårdelen, duschar och fönar den, klipper det naturliga, limmar eller syr fast hårdelen på nytt.
– De kommer på service, skrattar Birgitta Nilsson medan hon fönar ett syntethår med ånga, och kunden väntar med en kopp kaffe och pepparkaka i hennes rum. Med dörren stängd.

Ibland har hårstrån slitits av eller så har hårdelen blekts, som den har för Marianne Blombergs kund. Hon sitter med tambureringsnålen, hårteknikernas svar på virknålen, i handen och hårdelen mellan knäna och knyter i mörkare hårstrån i det minimalt maskiga nätet.
– Pilljobb, säger hon, men utan att ha minsta problem med att samtidigt prata om annat.
– Min yngsta kund är 20 år, den äldsta över 80. De gråter när de inte kan komma. Det är en del av ens personlighet du vet, håret.
Även om Marianne Blombergs och Birgitta Nilssons kunder inte är sjuka som Erja Janssons får de ta emot tårar mot sina axlar. Det är som att en del av en själv försvinner med håret.
– Vi är kuratorer lika mycket som frisörer, kunderna är livrädda för att inte duga. En tyckte att hon inte kunde träffa en partner. Då sa jag att det är dig de träffar, inte ditt hår. Hon ringde tillbaka och sa att hon var glad över vad jag sagt, säger Birgitta Nilsson.
– En annan gång fick jag ett kort där det stod ”Till världens bästa frisör som gör mig glad”. Även om alla känslor kan ta musten ur en ger detta mer än på en frisörsalong där det ska vara ärtigt, flashigt och tufft.

Marianne Blomberg, Erja Jansson och Birgitta Nilsson har inte fått utbildning i hur de ska bemöta livskrisande kunder och får ingen ”prata-ut-hjälp” från företaget. De ventilerar sinsemellan, och tycker inte att det är för kämpigt att så ofta möta tårögda och sjuka.
– Jag möter hellre de sjuka än de pimpinetta. På en frisörsalong är det största problemet en dålig hårdag, de som drabbas av sjukdom ser livet ur ett annat perspektiv. Det blir att också jag tänker till. Jag har blivit tacksam för mycket jag inte reflekterat över innan, säger Erja Jansson.
Trots passionen för jobbet. Det finns stora sorgebitar.
– När jag ser kundernas namn i dödsannonserna. Då känns det väldigt svårt. Särskilt när det är barn.