Det är en lugn förmiddag i den låga tegelbyggnaden nära Möllevångstorget i Malmö. Det blåser ute och Alexandra Kronqvist har sin stickade mössa neddragen över öronen. Hon larmar av och brygger kaffe. Vänsterpartiet och ungdomsförbundet delar lokaler, totalt jobbar fem personer här. Innanför dörren står en uppsättning röda fanor. Toaletten är tapetserad med partiaffischer.

Som 18-åring fick Alexandra Kronqvist diagnosen adhd. Det har gett henne många förklaringar till rastlöshet och vredesutbrott. Men också verktyg för att få mer ordning på tillvaron.
– Idag är jag tacksam för min diagnos. Jag vet att uppgifterna jag tar på mig blir gjorda. Jag kan jobba i flera timmar med samma sak, säger hon.
Alexandra Kronqvist är 26 år, och en av två anställda på Ung Vänster i Malmö. Hon är kontaktperson för hälften av Skånedistriktets 15 klubbar. Det betyder att hon är med på medlemsmöten på olika håll i Skåne en eller två kvällar i veckan. I kväll ska Alexandra Kronkvist till Svedala.
– Jag är till för att stödja klubbarna. Så att de vet vem de ska ringa till. Det är som att vara en fadder, säger hon.
De kvällar hon inte träffar kontaktklubbarna är hon på möten hemma i sin egen klubb i Kristianstad.
– Jag går in för det här, men jag ser det inte som att jag jobbar jämt, säger hon.

Jobbet på Ung Vänster fick Alexandra Kronqvist genom sina kontakter. Hon hade själv varit aktiv i ungdomsförbundet i tio år. Förutom medlemsträffarna sitter hon i möten för att planera kurser och demonstrationer. I år har hon haft hand om fyra kurser. Hon tar in anmälningar, handlar och lagar mat och håller föreläsningar. På kontoret ansvarar hon för posten, fakturerar och tar in medlemsavgifter.
Alla möten protokollförs och de anställda har en att-göra lista där månadens arbetsuppgifter samlas.
– Om man som jag har adhd är det viktigt med struktur, och det är det här, säger hon.
Hon behöver ha överblick och veta vad som händer. Ett avbokat möte som ger en lucka i almanackan stressar henne. Hon känner sig ineffektiv, men har samtidigt svårt att nyttja tiden till något annat.
– Varje morgon skriver jag upp vad jag ska göra och i vilken ordning. Ibland gör jag om listan mitt på dagen. Jag har börjat göra listor hemma också, säger hon.
Roliga uppgifter uppslukas hon av. Men hon vet också att hon måste planera bra för att inte skjuta upp alltför mycket till slutet av veckan. Och hon tycker att hon blir allt bättre på att göra sådant hon inte tycker om, som att ringa jobbiga samtal.
– När jag väl bestämt mig för något så genomför jag det. Jag tror att jag smittar av mig energi, säger hon.
Sedan hon fick diagnosen tar Alexandra Kronqvist medicin tre gånger om dagen. Ibland glömmer hon bort tabletterna, och då känner hon snabbt av symptomen. Det blir svårt att koppla av, hon pratar mycket utan att släppa in andra och missförstår lättare.
– Och även om jag sitter tyst så är huvudet som en torktumlare. Tankarna far bara runt, säger hon.

Skolgången var stökig, även om Alexandra Kronqvist alltid haft lätt för sig. Historia och samhällskunskap är stora intressen. Efter gymnasiet läste hon på universitet och folkhögskola i tre år. Sedan ville hon börja jobba, men då stötte hon på patrull. Hon sökte jobb inom industrin utan framgång, och vände sig till arbetsförmedlingen i hemkommunen Osby. De erbjöd en lokal för arbetssökande.
– Sitter du där i åtta timmar varje dag har du snart sökt alla jobb i Sverige. Det var inte stimulerande för mig.
Hon mådde dåligt och fick höja medicinen. Personalen försökte hjälpa till, och gav henne städuppgifter för att dryga ut tiden. Med undantag för en månads praktik var hon i lokalen närmare ett år. Då gick det inte längre. Hon blev förbannad, och personalen krävde att kommunen skulle ordna något annat, mer anpassat efter hennes förutsättningar.
– Men de hade inget annat att erbjuda. Har man ett dolt funktionshinder så hamnar man i ett slags mellanfack. När det inte syns på en så tror människor att man inte har några problem.
Vändpunkten blev vägledningskursen Hitta rätt på Furuboda folkhögskola i Kristianstad, som vänder sig till personer med olika funktionsnedsättningar.
– De förstod hur jag är. Ibland ser det ut som jag lyssnar och förstår fast jag inte gör det. De visste när de behövde fråga om en gång till, säger hon.

En gång i veckan träffade hon sin handledare. Samtalen utgick från ett material om självkännedom och personlig utveckling. De pratade om hur hon fungerar i olika situationer, hur hon skulle hantera stress.
Där tvingades hon att fungera i grupp. Diskutera med människor hon retade upp sig på, utan att bli vansinnig.
– Jag fick förklara vad jag tycker, och ta in andras åsikter, säger Alexandra Kronqvist.
Hon lärde sig också strategier för att minnas och få bättre ordning. Hon antecknar under samtal och hon vågar fråga om.
Papper samlar hon i pärmar, hon lägger in påminnelser i mobiltelefonen. Och hon räknar till tio innan hon gör något, för att hinna tänka efter.
Under kursen hörde Ung Vänster av sig och uppmanade henne att söka den lediga ombudsmannatjänsten.
– De hjälpte mig att söka jobbet. Annars är det stor risk att jag inte hade vågat, säger hon.