Detta är ett brev från en fackligt aktiv LO-medlem som har allvarliga funderingar om vart vi är på väg. Jag anser att vi har stora problem inom hela rörelsen. Vi lägger ner fackliga sektioner, slår ihop avdelningar, branscher och även länsavdelningar.
Medlemsantalet minskar och jag är inte förvånad. Det är ganska naturligt när vi kommer längre och längre från medlemmarna. De får inte den personliga kontakten idag och tycker därför att det räcker att vara med i a-kassan.
Inom LO-facken i kommunerna är vi på väg åt samma håll, sammanslagningar, nedläggningar av expeditioner och enbart ideellt arbete med kontoret på fickan.

Vi är på väg mot en nedrustning av hela fackföreningsrörelsen. Det är på gräsrotsnivå som det viktigaste arbetet ska ske och det är där vi skrotar verksamheten först. Nu måste vi få tillbaka kampviljan hos våra medlemmar, och det sker inte genom nedrustning.
Det blir bara svårare och svårare att få människor att ställa upp, var och en ser bara till sina egna fördelar. Det är även svårt att få deltagare till fackliga studier. Det verkar som folk i allmänhet tror att det vi har idag får vi ha kvar för all framtid. Ingen tror att det kan försämras.
Jag ser en stor fara med allt detta, ett scenario där alla får förhandla för sig själva, ingen får strejka. När du är utsliten blir du sparkad, handikappade och äldre får inga jobb, arbetstiden är inte reglerad, semester enbart på arbetsgivarens villkor, sjukledig är lika med uppsägning.
Detta och mycket annat kan vara en följd i framtiden av nedrustningen.
På en del håll i Sverige är det svårt att få komma ut i skolorna och informera om fackliga villkor. Det är ju där vi måste starta från grunden och tala om varför vi ska ha en levande fackföreningsrörelse.
Jag kan inte förstå varför de enskilda facken inte inser vikten av ett starkt LO, tillsammans är vi starka, men inte var och en ensam.
Om vi kunde få alla att förstå det­-
ta så skulle vi vara oslagbara och kunde styra hela landet.
Jag har pratat med många om mina tankar och alla har tyckt lika både ombudsmän, ordföranden och ”vanliga medlemmar”.

Därför är det dags att tänka om, det är aldrig för sent att börja.