Vardagsmat utan fläsk

En av de anställda lägger upp foten i tvättrännan, låter vattenstrålen göra den ren. Det är bönerast. Hans arbetskamrat Sarkawt Ali är just tvagad, fortfarande med en droppe på näsan och på väg in i bönerummet. På jobbet brukar han be två eller tre gånger om dagen i fem minuter. För att hinna med det delar han upp dagens timslånga rast i några kortare.
–Där jag har jobbat innan har jag fått be, men utan bönerum. Jag kunde inte be i lugn och ro. Det är en viktig grej för mig. Vi muslimer ber fem gånger om dagen, säger Sarkawt Ali.
På en tidigare arbetsplats har han fått knäböja på en bit kartong. Nu är rummet täckt av persiska mattor. Ansiktena vänds mot Mekka. Skorna lämnas utanför, säger en handskriven text på bland annat arabiska.

Det är mycket som skiljer matbutiken Göteborgs orienthus från jättar som Ica och Coop. Som bönerummet. Och varorna.
– Vi säljer inte gris och alkohol. Eller jo öl har vi, men med noll alkohol, säger Issam Hammoudi, Handelsombud, som jobbar i kassan.
Ingen julskinka alltså?
– Aldrig.
Enligt islams matregler finns här heller inget godis med grisfett, ingen blodpudding, bara halalslaktat kött i charken. Främst för kundernas skull, men också för personalens. Många är muslimer. Butiken säljer inga tidskrifter och bojkottar varor från Israel, driftschefen är palestinier. Storpack är mer regel än undantag. Travar med ris i 20-kilossäckar, 10-litersdunkar rapsolja, salt i 10-kiloshinkar. Varor från hela världen trängs. Butiken doftar jordenruntresa.

Dagen efter Handelsnytts besök stundar en flera dagars fest för muslimer, Eid al Adha, som en avslutning på pilgrimsfärden till Mekka, vilket även firas i Göteborg. Issam Hammoudi, som själv ska fira, är förberedd på långa köer i kassan.
– Det kommer köpas choklad, baklava och juice. Människor handlar extra mycket eftersom vi besöker varandra de här dagarna. Men i kassan ser jag också att många människor blivit fattigare än tidigare.

Disken med den sockerlagsdränkta kakan baklava är fylld på höjden och bredden till fröjd för alla sinnen. Bosnisk baklava. Libanesisk baklava. Turkisk baklava. Nyfikna barnaögon äter sig genom glaset, små pekande fingrar lämnar kladdiga avtryck.
– Sa du en baklava eller ett kilo? frågar Raid Halwaji kunden som har rätt nummer på kölappen.
Ett kilo var det. Guldtråden av seg honung vägrar släppa taget om baklavan när han tar i bitarna med tång. Tvärs över gången har charkpersonalen fullt upp.
– Nummer 610, ropar Abdulrahman Osman Mohamed ut.
Hans kund ska laga soppa på lamm till morgondagen. Abdulrahman Osman Mohamed kapar av en lagom bit i köttsågen.

Det råder mer eller mindre förbud att prata om religion och politik bland de anställda. Här ska människor som i andra länder krigar, jobba sida vid sida. När Saddam Hussein avrättades 2006 blev det bråk mellan en shia- och sunnimuslim, men oftast löper det problemfritt.
– I mitt land Irak är det ett problem, men inte här. Där handlar det om makt. Vi har ingen makt. Nä, vi pratar om varorna, kunderna och vad saker kostar, säger Issam Hammoudi, som kom från Irak 1995.

Göteborgs orienthus består av tre butiker: Göteborgs orienthus, Göteborgs presenthus och Göteborgs gross för företagskunder. Det är orienthuset som har mest personal och drar in mest pengar. På grund av ett trafikbygge tvingades butikerna flytta till stadsdelen Gamlestaden 2005. De hamnade bredvid Willys, vilket skapade en viss oro för konkurrensen. Men det visade sig funka bra. Butikerna inrymda i tre blekgula och blå plåthus, som ser mer ut som lagerlokaler, hade förra året nära 160 miljoner kronor i omsättning. Kunder kommer ända från Malmö, och matbloggare beskriver butiken som en orgie i läckerheter.
– Det osmanska köket är världens största. Om man jämför oss med Willys ligger de tio år efter inom det etniska sortimentet, säger driftschefen Walle Appasi, när vi satt oss i hans arbetsrum.

Orienthuset, presenthuset och grossen har drygt 30 anställda, de flesta har heltid. Inga i butikerna är kvinnor, en ovanlig syn i butiker som annars brukar vara kvinnodominerade arbetsplatser.
– Vi har haft fler. Helt ärligt är det nog en kulturell sak, det är svårt att hitta en kvinna från Mellanöstern som arbetar. Och svenskar skulle inte klara sig, det skulle räcka att de får en fråga så skulle de vara lost, säger Walle Appasi.
Han var lite bekymrad inför mitt besök. ”Många av mina anställda kan inte så bra svenska”, lät det. Det enda språkkravet han har är att det alltid ska finnas några i butiken som behärskar svenska. Det kravet ställde han efter att en kvinna som frågade efter honom fick till svar att ”den varan är slut”.

Issam Hammoudi i kassan tycker att han kunde bättre svenska innan han började här för fem år sedan, när han gjorde golvlister på en arbetsplats där alla pratade svenska med varandra. Här hörs mest arabiska i personalutrymmena och med kunderna i butiksgångarna. Språkbristerna gör allt lite svårare i arbetslivet. Bara en sådan sak som att fylla i inträdesblanketten till facket. Samtidigt gör de låga språkkraven att trösklarna till arbetslivet sänks, och att kunna prata sitt modersmål med arbetskamrater och kunder skapar en känsla av gemenskap.
– Jag kommer från Irak, Bagdad. Många därifrån kommer hit och handlar. De hälsar på mig, frågar om mig, de känner mig. Det är väldigt kul, säger Issam Hammoudi.