En bra service till kunderna, hävdar företagets vd. Men de anställda är antagligen inte lika glada. Visserligen hävdar företaget att det är frivilligt att uppge storlek, men så upplever inte den anställde som anonymt vågat säga vad hon tycker. Anonym är hon eftersom företaget bestämt att de anställda inte får prata med media.

Desto mer frispråkiga är kollegerna på andra underklädeskedjor, där fokus inte ligger på personalens bh-storlek, utan på kundernas. ”Bh-storleken är privat, inte en chans att jag skulle bli en bättre säljare av att visa den”, som en anställd på Twilfit säger (”Förnedrande påhitt av visa bh-storlek”).

Att personalens bh-storlek skulle vara en service till kunden är ett argument som är lätt att slå sönder. För att det verkligen skulle vara en hjälp behövs ju lika många anställda i butiken som det finns bh-storlekar (På Change alltså 86) Nej, regeln är rätt och slätt förnedrande mot kvinnor, ett sätt att exploatera det som borde vara privat. Och skulle någon komma på tanken att göra samma sak med manliga anställda, krav på kalsongstorlek på namnbrickan?

Men att företag verkar tycka sig ha rätt att nästintill äga sina anställdas privatliv finns det fler exempel på. Det senaste gäller Volvo i Skövde, som nyligen sparkade tre inhyrda för att de uttryckt sig olämpligt om företaget på Facebook. Men vad är det för samhälle vi får om arbetsgivare ska lägga sig i vad vi tycker och tänker privat! Såvida man inte med uppsåt går in för att skada sin arbetsgivare (och så var det inte i det här fallet) är det ju hur man sköter jobbet som borde vara fokus för arbetsgivaren.

Nej, utvecklingen oroar verkligen. Både Volvo och bh-kedjan är exempel på företag som gått över gränsen till det som med rätta tillhör anställdas privatliv.