Ökade klyftor vart man än vänder sig
Det blev ståhej häromdagen när finansminister Anders Borg kläckte ur sig att för höga ingångslöner i handeln är ett problem för arbetslösheten. Det måste fack och arbetsgivare fundera över, tyckte han. Har du inte med att göra, fräste Handels ordförande Lars-Anders Häggström.
Och påpekade sedan att Borg dessutom har fel – mer än en tredjedel av unga mellan 15 och 24 år jobbar i handeln, trots att de bara är en tiondel av den totala arbetskraften. Då är knappast ingångslönerna det stora problemet.
Anders Borg hade läst Långtidsutredningen, vars syfte är att se över hur arbetsmarknaden kan fungera bättre på lång sikt, bland annat med lägre arbetslöshet. Utredningen består av en rad olika forskarrapporter. Ungefär samtidigt kom LO:s rapport om löneutvecklingen hos makteliten, som visar att en direktör i snitt tjänar lika mycket som 41 industriarbetare tillsammans (hur många butiksanställda det motsvarar är okänt, men fler än 41 blir det allt). Lönegapet ökar, 1980 var motsvarande lön för en direktör ”bara” 10 arbetares.
Nu är det inte politikerna som bestämmer det där lönegapet. Men regeringen har ändå satsat hårt på att försämra villkoren för vanliga människor. Försämringen av a-kassan är ett bra exempel på det. Det är höga avgifter, låga ersättningar och svårt att kvalificera sig. Försämringen av sjukförsäkringen är ett annat exempel.
Det är inte en slump att rapporter som visar på ökade klyftor i samhället avlöser varandra. Nyligen visade Rädda barnen att drygt vart tionde barn i Sverige lever i fattigdom. Idag är rubriken på landets största dagstidning ”Stockholm glider isär” – och det handlar om hur inkomstklyftor och segregation i Stockholm ökat markant.
Inte lika rika rubrikmässigt, men allvarligt ändå, är den växande klyftan i facklig anslutning, som framträdde under förra året. Det är sociologen och fackföreningsforskaren Anders Kjellberg i Lund som upptäckt detta. Fack- och a-kassemedlemskap är ju en slags försäkring i arbetslivet och har i vårt land av tradition haft en stark förankring på arbetsmarknaden. Organisationsgraden har varit hög, särskilt bland arbetare. Förändringen i a-kasseavgiften ledde till stora medlemstapp. Nu kan man se att organisationsgraden ökar igen, men bara i tjänstemannagrupperna. Bland arbetarna fortsätter den nedåt. Anders Kjellberg frågar sig vad skillnaden på sikt får för konsekvenser för de svenska kollektivavtalen. Ja, inte leder det till minskade klyftor i alla fall, det kan var och en räkna ut.
Men hur var det nu med den där Långtidsutredningen, kom det bara tokiga förslag, sett ur arbetstagarperspektiv? Nej, faktiskt inte. Till och med forskarna, (som inte utgår från moral och rättvisa och sånt, utan snarare tittar på ekonomiska modeller) inser att vissa tokigheter bör förändras.
Ett exempel gäller deltider. Forskarna inser, vilket regeringen inte gör, att en del arbetsgivare kanske använder deltidsanställningar fast de inte behöver. Högre arbetsgivaravgifter för deltider skulle ge arbetsgivarna motiv att omvandla deltider till heltider, tycker de. Och så bör deltidare få ersättning från a-kassan lika länge som de som har heltid.
Ett annat exempel gäller sjukförsäkringen. Låt arbetsgivarna vara med och betala sjukpenningen längre och aktivt jobba för rehabilitering. Struntar de i att ta det ansvaret, låt dem betala ännu mer, är forskarnas förslag.
Kanske att regeringen kan lyssna på detta, som kommer från ”objektivt” håll. För det är ju uppenbart att den inte lyssnar på dem som drabbas av tokigheterna.
