Inhyrda – men med egen klubb

Det står ett slitet, försynt bord och två stolar i ett hörn av Stadiums lager i Norrköping. Här sitter Rozin Markous på torsdagseftermiddagar för att medlemmar ska kunna komma med frågor.
– Innan satt jag i lunchrummet. Jag är glad att jag fick det lilla hörnet. Man klarar sig, säger Rozin Markous, sedan ett år ordförande i den två år gamla fackklubben på Bemanningsproffsen.

En fackklubb i ett bemanningsföretag är sällsynt, bland LO-förbunden finns inte ens tio klubbar. Det som lägger hinder i vägen är att arbetskamraterna är uthyrda till olika arbetsplatser. Det gör det svårt att samla till möten. Det gör det svårt att värva medlemmar. Att dessutom personalomsättningen är hög gör att kontinuiteten drabbas. Listan kan göras längre. Mot alla odds bildades klubben på Bemanningsproffsen.

Det grodde ett missnöje med arbetssituationen. Rozin Markous berättar.
– Det var problem efter problem. Alla högg, vi var som hajar i havet.
Handels ombudsman Ingrid Anund Jägbro var den som höll i trådarna till att börja med. Hon vittnar om problem med anställningsformer och löner.
– Mitt telefonnummer spred sig. Den 25:e var jag nerringd. En period stängde arbetsgivaren av telefonen den dagen. Jag har aldrig varit med om maken. Jag fick hysta in ganska mycket pengar.

Så hon kallade till medlemsmöte för de anställda på Bemanningsproffsen. Det visade sig att flera var intresserade av att jobba fackligt. Efter lite omsättning i styrelsen börjar arbetet nu arta sig, och klubben tycker att också företaget blivit varmare i kläderna och bättrat sig. I dag betalar Bemanningsproffsen för fyra timmars facklig tid i veckan. Företaget ser bara fördelar med en fackklubb.
– Det blir en annan närhet, som gör det lätt att få till ett möte när det är något. Det är bra också utåt sett, ett kvitto på att man vill göra rätt för sig, säger Andreas Lagerbäck, en av två delägare.
– Det har varit problem, men jag anser att det inte är det längre. Vi har växt snabbt, det är inget försvar, men en del saker har släpat efter. Vi rättar snabbt till fel vi gör.

Fackklubben jobbar mest med att kontrollera att de anställda får rätt anställningsform och lön. Företaget lämnar över anställningsbevisen för dem som är ute på de stora arbetsplatserna till klubben.
– Bara det är ett stort steg, säger sekreterare Mikael Rehnholm, som hellre går under smeknamnet Rambo.
När Handelsnytt är på besök går de tre som sitter i styrelsen igenom några anställningsbevis, med hjälp av Ingrid Anund Jägbro. De kollar så att bemanningsavtalets regler om max sex månaders visstidsanställning följs. Efter det är det fast tjänst som gäller, om man inte kommit överens om annat eller om den anställde är pensionär, studerar eller har annan huvudsaklig sysselsättning. Klubben kräver i så fall att få se ett CSN-intyg eller anställningsbevis från den andra arbetsgivaren.

– Vem tar det här?
Rozin Markous slänger ut frågan och bläddrar fram ett anställningsbevis i sin fyllda pärm.
– Vem begär in det andra anställningsbeviset? Det här är från Bemanningsproffsen, men jag vill ha ett från den andra arbetsgivaren om den här tjejen ska jobba extra. Det brukar gå bra, så fort man begär.

Bemanningsproffsen i Norrköping har drygt 200 anställda inom framförallt lager och industri. De flesta jobbar på Stadiums lager som drivs av DSV Solutions. Många är också uthyrda till Green Cargo och SCA Packaging. För att lyssna av så många medlemmar som möjligt jobbar fackklubbens ledamöter på huvudsakligen två av arbetsplatserna, DSV och Green Cargo. Ändå är det svårt att ha koll på allt som händer. Klubben har inga kontinuerliga möten för medlemmarna på varje arbetsplats och samlar inte nyanställda till facklig introduktion.
– Det är svårt att komma åt alla när vi inte vet alla företag det finns folk på, vi vet bara vilka som finns på de stora. Vi har inte frågat arbetsgivaren om informationen, fast det kanske kan vara bra att göra det, säger Jan-Olov Karlsson, ledamot i klubbstyrelsen.
Nära 70 av de anställda är med i Handels. Bland de övriga finns medlemmar i bland annat Transport eftersom de jobbar på så olika arbetsplatser. Oavsett var man är medlem hjälper klubben till.

Det är årsmöte för fackklubben samma eftermiddag som Handelsnytt är på besök. Medlemmarna får låna ett konferensrum av DSV, och har åkt dit från sina olika arbetsplatser lagom till klockan 16.15. Mackor äts, ledamöter väljs, frågor dryftas. Styrelsen får i uppgift att kolla allt från om det kan ordnas en stämpelklocka, till vad som gäller för rökning på arbetstid. Det är inte många av medlemmarna som vill synas i tidningen. En har visstidsanställning och är rädd att yttra sig på ”fel sätt”. Clas Gyllander, som varit anställd sedan 1999, är däremot mer frispråkig.
– Vi behöver en klubb. Det har varit sådant jävla strul på jobbet, med löner framförallt.

18 personer kom till årsmötet, färre än väntat. Rozin Markous är ändå nöjd och tänker kämpa vidare.
– Det är svårt, ärligt talat, men jag försöker. En fackklubb behövs. Det är nyttigt både för oss och arbetsgivaren. Vi hade mycket konflikter förut, men det har blivit bättre. Jag vet hur man förhandlar. Jag har man och barn och bra erfarenheter hemifrån.