Från dans till skottskador

Sverrir Gudnason möter upp på Stockholms stadsteater under en paus i repetitionerna av Paraplyerna i Cherbourg som när ni läser detta just haft premiär. Han tittar nyfiket på fotografierna i Viveca Bandler-rummet och utbrister ”Är inte det en ung Krister Henriksson? Vad häftigt!”

Med Krister och andra erfarna skådespelare som Lena Endre har Sverrir Gudnason jobbat tätt tillsammans i elva Wallanderfilmer.
– De är härliga generösa människor. Jag minns med glädje de hotellkvällar i Ystad då vi diskuterade allt från chilenska viner till hur man bäst uttalar en replik.

Första Wallanderfilmen han medverkar i som polisaspiranten Pontus är Hämnden som gick på bio. I Tjuven som nyss visats i TV4 blir han svårt skottskadad. En otäck scen som känns i magen. Dess bättre har Pontus repat sig till nästa film i serien – Prästen.

– Jag är inte så förtjust i polisfilmer och tvekade innan jag tackade ja. Wallanderfilmerna hör dock till de bättre. Jag tänkte heller inte i första hand på att jag skulle spela en polis, utan på att jag skulle gestalta en ung kille som råkar ha det yrket. Samtidigt var det intressant att möta riktiga poliser vid inspelningen och se att de inte är de hårdföra snubbar som de ofta framställs som.

Inför pjäsen Paraplyerna i Cherbourg, som bygger på en fransk kultfilm från 1960-talet, fick Sverrir göra sångprov.
– Det var pirrigt, jag är ingen sångare. Alla repliker i pjäsen sjungs, även banala fraser som ”Jag är ledsen att jag är sen igen” och det tog lite tid att förhålla sig till. Läskigare är det dock att jag ska dansa en del.
Föreställningen liknar enligt Sverrir Gudnason mest en operett till formen.
– Ledmotivet I will wait for you blev en hit och skulle kunna bli det igen. Dramat känns också helt modernt.

Pjäsen skildrar en kärlek så stark att den ”går rakt in i kaklet”. Som ofta i kärleksdramer händer något som gör att paret måste skiljas åt. Guy blir inkallad till kriget i Algeriet
– Visst kan man dra en parallell till unga svenska soldater som far iväg och strider i Afghanistan. Men vårt fokus är kärlekssagan. Guy och Genevieve (spelas av Louise Peterhoff) är övertygade om att de inte kan leva utan varandra, men inser mot slutet att de kanske inte ens passade särskilt bra ihop.

Sverrir Gudnason förknippas kanske främst med tv-drama och film men han har arbetat en hel del med teater. Redan som elvaåring gjorde han huvudrollen i Världens ljus på Reykjaviks stadsteater. En djupt berörande upplevelse som fick honom att vilja bli skådespelare.
– På Island är teater en angelägenhet för alla, jag skulle önska att det var så i Sverige också.

En del kan sörja att teater är en så flyktig konstart, men Sverrir Gudnason tilltalas av att en föreställning är som en explosion som sedan försvinner.
– Det är bara här och nu som gäller.

Han har aldrig skickat runt sitt cv i jakt på roller. Han har inte ens ett cv.
– Den enda produktion jag bett om att få vara med i är Hotell Kantarell på SVT för att jag visste att det skulle göra mina barn glada.
Att han exempelvis fick den eftertraktade rollen i tv-serien Upp till kamp som sändes på SVT 2007, tror han berodde på att han varit med i Lasermannen som Michael Marcimain tidigare regisserat.
– Vi kände att vi jobbade bra ihop.

I långfilmen Hur många lingon finns det i världen baseras Sverrir Gudnasons roll på en nu levande person, Pär Johansson som startade Glada Hudik-teatern. Där arbetar, som det heter, normalstörda ihop med utvecklingsstörda.

Sverrir Gudnason spelar Alex – en slarver som återvänder till sin hemstad när han förlorat jobbet och tjejen gjort slut. Han tar jobb som assistent åt en grupp utvecklingsstörda, spelade av Glada Hudik-teaterns ensemble.
– Det var en mjuk kärleksfull stämning vid inspelningen och många kramar. Alla borde få chans att jobba med utvecklingsstörda, det ger så mycket, säger han. Jag vill inte säga att jag hade fördomar, men jag förvånades över hur mycket de klarar. Det är ju också så att gör man något utmanande ihop med likasinnade växer man som människa.

Gruppens medverkan gjorde arbetet lite speciellt. Ibland fick inspelningen avbrytas av skäl som ”Mats måste hem han har en tvättid”.