Marianne hjälper andra efter rånet

– När jag såg rånaren gå mot utgången tänkte jag, försvinn bara. Gå. Då var jag jättelycklig, säger Marianne Niklasson.

När butiksrånet var över den där sena novemberkvällen kände hon lättnad, men det var egentligen då de verkligt tuffa tiderna började för Marianne Niklasson på Coop Konsum i Kristinehamn. Det är nästan tio år sedan, men fortfarande tänker hon på rånet varje dag. Hon kan inte se Efterlyst på tv, har svårt att gå på banken, är räddare när hon går från butiken på kvällarna. Skillnaden mot förr är att hon kan hantera känslorna.
– Arbetskamraterna har varit viktigast för mig. Vi har blivit otroligt tighta. Jag har pratat, pratat och pratat. Och gråtit och gråtit. Det bästa en kollega kan göra är att bara finnas till, orka lyssna och emellanåt fråga hur det är, säger Marianne Niklasson.

Direkt efter rånet ville vardagen inte bli som vanligt. Hon som älskar julen, kunde inte njuta av den. Hon trodde att rånaren ville komma åt just henne, kunde inte äta, sova, orkade inte läsa post, fick så ont i kroppen att ingen fick ta på henne. Hon gick i samtal och fick massage på företagshälsovården.
– Barnen hade väldigt sällan en glad mamma. Jag har haft lite samvetskval för att jag var så ledsen inför mina barn.

Rätt snart kunde rånaren gripas och han satt i fängelse i nästan två år. Marianne Niklasson valde att kontinuerligt få information om hans permissioner, förflyttningar och till slut frigivning. Av rädsla för att möta honom på stan ringde hon socialtjänsten och berättade om sina känslor. Där föreslog man att rånaren och Marianne Niklasson skulle träffas öga mot öga. Så blev det.
– Han hade blommor med sig. Det blev som ett förlåt. Vi pratade och han fick veta hur illa jag hade mått. Då sa han, jag har ju fått vård, det har inte du.
De bestämde att han aldrig skulle komma till butiken igen. Han frågade om han fick säga hej om de möttes på stan. Det fick han, om han inte var full.

Efter första rånet drabbades butiken av tre till, och ett rånförsök. Även fast Marianne Niklasson inte var direkt utsatt under något av dem, återupplevde hon allt. Hon sjukskrevs några månader och bytte butik i ett år.

Mitt i rehabiliteringen fick hon veta att hon kunde få brottsskadeersättning. Hon var inte speciellt intresserad, tyckte nästan att det var smutsiga pengar och att det rev upp gamla sår. Men så fick hon kontakt med Brottsofferjouren, BOJ, som hjälpte henne med ansökan.
– Då kände jag att jag också ville hjälpa andra. Det sker ändå två rån varje dag, det är många som drabbas.

Sedan sex år är hon en av BOJ:s stödpersoner för andra brottsoffer, både sådana som har varit med om butiksrån, men också andra brott. Hon lyssnar, hjälper till med papper, slussar vidare till psykolog om det behövs, informerar om rättsprocessen och är med vid rättegångar. Ibland behövs bara några telefonsamtal, ibland håller hon kontakten längre.
– Kan jag hjälpa någon att slippa må så fruktansvärt dåligt som jag gjort betyder det jättemycket. Det är en bearbetning för mig också. Själv visste jag inte att BOJ fanns förrän sent. Det är lite synd det.

Marianne Niklasson älskar sitt jobb, men erfarenheterna har gjort att hon inte vill att hennes barn ska jobba i butik. Ändå har rånet gett henne bättre perspektiv på livet.
– Jag tar tillvara livet på ett helt annat vis, för jag förstår hur nära döden jag varit. Rånaren hade ändå kniv. Jag frågade honom när vi träffades, hade du huggit mig? Det kunde han inte svara på, säger Marianne Niklasson.

På initiativ av Marianne Niklasson står nu Handels och BOJ i Värmland i startgroparna för ett samarbete (se Samarbete ska ge stöd till rånutsatta).