Jag och en kollega fick därefter hoppa runt mellan andra butiker i samma kedja. Schemat ändrades från dag till dag. Vi gjorde allt ifrån vanliga butikssysslor till att diska på huvudkontoret . Vi hade inga bestämda tider eller platser. Det var då jag tappade förtroendet för min arbetsplats. Jag gick med i Handels.

En ny butik skulle precis öppna i samma veva och vi blev lovade att bli placerade där. Vi bet ihop och peppade varandra i väntan på nya butiken. Först kom besked om ny butikschef till nya butiken. Sen kom beskedet att vi skulle på intervju hos den nya chefen. Så efter intervjun släpptes bomben. Jag och min kollega fick sparken båda två. Motiveringen till detta var att vi var ”blyga” (och den kom ifrån en personalansvarig på kontoret som aldrig jobbat med oss i butik).

Jag var fast anställd och det behövdes fortfarande personal till nya butiken. Men i stället anställdes det helt ny personal utifrån. Ung och knäckt som jag var vände jag mig till handelsfacket för att få den hjälp jag förväntar mig för mer än 600 kr i månaden. Man var till en början snabb med att agera. Jag skulle kopiera alla avtal, alla papper om uppsägning och så vidare.

Sen hände ingenting. Inte ett ljud. Jag blev efter några om och men arbetsbefriad under uppsägningstiden och började söka nytt jobb. Nu har jag jobbat på mitt nya jobb ett tag och fick besked om omplacering. Jag kontaktade återigen facket om

stöd och råd. Den här gången ville jag bara veta vad jag har rätt till. Men återigen har de gjort mig besviken. Är det meningen att man ska jaga facket för att få hjälp?

Miller