Stadsoas

Irene Rodin kommer cyklande ned för Renstiernasgatan på Södermalm i Stockholm. Treans långbuss passerar med ett dån. Hon leder cykeln över den trafikerade vägen och går in genom portalen i ett av de gamla låga 1700-talshusen längs Malmgårdsvägen.
Där innanför förändras allt.
– Så fort jag har parkerat cykeln här på gården och går stigen upp mot kolonilotterna får jag en underbar känsla i kroppen. Det är som att kliva in från staden till landet. Lugnet bara lägger sig.

Ovanför den smala stigen som letar sig upp längs ett högt rödmålat staket skymtar Vitabergsparken. Irene öppnar en låst trädörr i planket och blomprakten från koloniområdet slår oväntat emot oss.
– Det här är paradiset, säger Irene Rodin och stänger om oss.
Hon jobbar ikväll och passar på att besöka lotten en stund på förmiddagen.

– Det brukar alltid bli några timmar, det är så svårt att slita sig när man väl är här. ”Ska bara, ska bara” tänker man och drar några ogrästuvor till.

Irene Rodins odlingslott är 110 kvadratmeter och uppdelad i tre terrasser eftersom området ligger i en backe.
Vi kryssar mellan rosbuskar, gullris, flox och hortensia, tittar på krusbärs- och vinbärsbuskar, squash och kronärtskockor. Nu när sommaren går mot sitt slut är det dags att börja klippa ner och skörda.
– Idag ska jag ta upp den sista potatisen säger hon och plockar fram spaden ur en låst låda i hörnet av lotten.

I bakgrunden hörs svagt stadens ljus. En polissiren, ett flygplan, slammer från en skåpbil som lastar av på en gata i närheten. Men framförallt fågelkvitter från de höga träden i parken.
Potatisarna lägger hon i en påse.
– Det blir lagom till ett kok.

Intill står ett par fylliga tomatbuskar, uppdrivna av frön från vanliga cocktailtomater köpt i Konsumbutiken där hon jobbar.
– Jag gillar smaken på just den här sorten så jag gröpte ur några frön och torkade dem på ett hushållspapper. Det var faktiskt ett tips från en kund.

Det är det enkla som är det storslagna, menar Irene Rodin.
Som att förodla potatis inomhus i uppklippta mjölkpaket innan de sätts tidigt på våren. På så sätt kan man få potatis till midsommar. Också det ett tips från en kund.

På frågan hur många växter hon har ruskar hon skrattande på huvudet. Det är inte viktigt.
Det hon gillar är de små iakttagelserna, årstidernas växlingar, hur växterna gror, blomningens faser, fåglarnas bakgrundskvitter och stillheten.
– Jag går till och med hit på vintern, då är det fantastiskt vackert här med djurspår i den orörda snön, infrusna senblommande växter, frost på det röda trästaketet . Och så fåglarna, som jag matar.

I början räknade hon sina förvärv. Bytte skott med andra, fick sticklingar av sin syster som har trädgård.
– Men man måste orka också, jag är nog ganska nöjd med det jag har nu.

Men nöjd betyder inte att trädgårdsarbetet avstannar. Hon förändrar mycket inom lotten. Byter växtplats på blommor och buskar, klipper och formar. Det är egentligen det som är det roliga arbete, att ta fram potentialen i varje växt, få den att trivas och planera för nästa steg.
– Jag kan sitta här på min låda, tillsynes sysslolös, men i huvudet pågår hela tiden idéer om förändringar och förbättringar till hösten eller till kommande vår. Det blir aldrig färdigt.

Att ingen annan än hon och de övriga lottinnehavarna i området ser resultatet av hennes arbete, har ingen betydelse. Hon tar inte ens hem blommor och sätter i en vas.
– Det är att komma hit, vara här, varva ner och känna känslan som är det viktiga. Och förresten de som bor där har ju en fin utsikt över odlingarna, konstaterar hon och nickar mot flervåningshusen i bakgrunden.

Irene Bodin både bor och jobbar mitt i storstan men säger att hon egentligen är en lantis, därför betyder lotten extra mycket.
–Det är ju fantastisk att det finns kolonilotter mitt i stan, som små oaser, säger hon och tömmer en påse med grönsaksskal hon haft med sig hemifrån.
– Bara det att göra egen jord! Det här kommer att vara klart till nästa år.

Hon rör i komposten med en tjock pinne. Bland skal och blomblad ligger resterna av en vit plastpåse med grön text. Irene förklarar att det är en av Coops komposterbara påsar som hon lagt ner för att testa.
– Den förmultnar, även om det går långsamt.
Däremot lägger hon aldrig ogräs i komposten.
– Det man inte vill ha upp ur jorden ska man inte lägga ner.

Lotten blev hennes för tio år sedan. Då hade hon stått i kö i tio år. Hon och familjen var nyinflyttade till Stockholm, hade ingen balkong och fönster mot gatan. Hon gick ofta till Vita Bergs Parken med barnen som var små då.
– Jag tyckte det var fantastiskt fint bland kolonistugorna som ligger här på andra sidan parken.

Hon ställde sig i koloniföreningens kö. Det var långa tio år innan lotten var hennes. Numera har hon balkong och barnen är utflugna men lotten betyder ändå lika mycket. De varierade arbetstiderna passar hennes livsstil bra.
– Jag möjlighet att gå hit en vacker vårdag mitt i veckan eller en varm sensommarkväll efter jobbet. Då kan jag stå här med vattenslangen länge i solnedgången och bara njuta.

Just idag ligger molnen lågt och det kommer korta skurar då och då. Hösten kommer tidigt i år. Två veckor tidigare än förra året, enligt hennes beräkningar.
– Nästa år ska jag flytta de där kronärtskockorna, vattnet rinner undan för fort där, de hinner inte växa till sig. På deras plats kan jag istället sätta lök, säger hon och blicken ser drömmande ut när vi skiljs vid porten i det röda planket där gatuljuden gör sig påminda.