Linnea Schibbye Steiner:”Jobbet är min räddning”

Linnea Schibbye Steiner och hennes man Martin Schibbye skulle ha semester. Hänga på kolonilotten och vara i Linneas föräldrars hus i skärgården, där de gifte sig för knappt två år sedan.

Det blev inte som de tänkt sig. Ett reportage för viktigt för att inte bli av kommer emellan. En kollega till Martin kan inte längre göra jobbet och Martin bestämmer sig för att ta hennes plats. Tillsammans med fotografen Johan Persson reser han till det stängda området Ogaden i Etiopien för att reda på hur befolkningen drabbats av oljebolagens frammarsch.

En månad senare ringer telefonen. Linnea sitter i bilen på väg hem från en musikfestival i Norge. Campingutrustningen ligger i baksätet. Martin är försvunnen, säger rösten i andra änden. Linnea lamslås. Lägger på. Då ringer Expressen. Sedan är karusellen igång.
– Det är jobbet som räddar mig. Det är det enda som är precis som det brukar vara. Allting är så overkligt. Mina chefer har frågat om jag vill vara ledig, men jag vill bara jobba, säger Linnea medan hon packar upp ägg på Coop Forum i Vinsta i västra Stockholm.

Här har hon jobbat i fem år, inom Coop tolv år. I dag är hon ansvarig för mejeriavdelningen. Ett jobb hon gör bra. I år nominerades den till bästa mejeriavdelning på dagligvarugalan. Hennes närmaste chef har bara gott att säga om Linnea.
– Hon är bestämd, med stor integritet. Hon har inte pratat så mycket om det som hänt. Vi har frågat, men hon behöver få ha jobbet som andrum också, säger Svante Johansson.

Kollegan Agata Arleklint berättar att Linnea håller modet uppe, men att det märks när hon fått höra någonting nytt om Martin.
– Jag förstår inte riktigt hur hon orkar. Linnea är fruktansvärt stark, säger hon.

Ibland förstår inte Linnea det själv heller. Tre dagar efter telefonsamtalet om att hennes man saknades ringde det igen. Det var Martin – starka, stabila Martin – som gråtande och hulkande bad om hjälp.
– Den rösten ekade i mig länge. Jag såg filmklippen från tv där han går igenom sin packning för militären flera gånger, bara för att få tillbaka minnet av hans vanliga röst.

Det har nu gått fem månader sedan Martin och Johan greps. I början när de beskrevs som äventyrare som fick skylla sig själva var det extra jobbigt, minns Linnea. Men hon fick rådet att ligga lågt. Att prata ut i pressen kunde förvärra läget, menade både utrikesdepartementet och Martin.

Så hände det som inte fick hända. Martin och Johan åtalades för terroristbrott. I samma veva bestämde sig Linnea för att det var dags att visa att Martin inte är en oseriös äventyrare. Sedan dess har hon ställt upp i media, bland annat i Skavlan. Men det har ett pris.
– Ibland känns det som att denna dåliga, sega film som aldrig verkar ta slut är allt jag har, tänker på, pratar om. Jag vill bara att den ska ta slut. Att Martin ska komma hem. Att allt ska bli som vanligt igen.

När rättegången inleddes i mitten av oktober var Linnea på plats i Etiopien. Under två korta besök fick träffa hon Martin i fängelset.
– Jag satt fastklistrad vid honom.

Gröna linjens tunnelbana tar oss till Farsta. Där väntar varken Martin eller katten Barbro. Katten mådde för dåligt av att Linnea aldrig var hemma, i stället bor hon nu hos några vänner. I hallen står campingutrustningen från Norgeresan. Kaffemaskinen i köket påminner den tedrickande Linnea om en annan tillvaro.
– När jag träffade Martin i fängelset frågade han hur hans maskin mår. Martin är stark. Han kommer att klara det här. Jag är stolt. Han gjorde jobbet ingen annan vågade. Och jag ser det framför mig; hur vi möter honom på Arlanda.