Ryttarskräll och jämställda löner
Vad har bragdpris i idrott och butiksanställdas löner gemensamt? Jo, att det är näst intill omöjligt för kvinnor att få gehör för sina intressen. Och när det -- äntligen -- sker så gruffas det i gubbmaffian.
Handels och Svensk Handel växlade avtalskrav i går. Kraven var väntade, Handels vill ha det som facken i LO-samordningen är överens om: lite mer åt butikerna, där det jobbar mest kvinnor. Har man jämställda löner som mål är detta självklart. Kvinnor i butik har 96 procent av männens löner och lönerna för butiksanställda 91 procent av lagerarbetarnas. Och likadant ser det ut i resten av samhället.
Motkravet från arbetsgivarna blev både lägre och tvärtom. Mer åt de mansdominerade lagren och mindre åt de kvinnodominerade butikerna.
Ungefär samtidigt, i sportens värld, delades 2011 års Jerringpris ut. Det är ett uppmärksammat sportpris, med gala på TV och allt, där vanliga människor har röstat fram den de tycker gjorde årets bästa idrottsprestation.
Rolf-Göran Bengtsson, vinnare av 2011 års Jerringpris, är världsetta i sin gren och Sveriges största medaljhopp inför OS i sommar. Ändå sågas både han och de som röstat fram honom av en sportkrönikör i landets största kvällstidning. Varför? Jo det handlar ju om ridsport, som visserligen är jättestort i Sverige. MEN det är ju mest tjejer och kvinnor som rider (och som röstade på Bengtsson). ”Fel låt vann” säger krönikören och talar om ”organiserad röstkupp”.
Mycket märkligt. När män röstar på Zlatan, då är det representativt för allmänheten. När kvinnor röstar på Rolf-Göran Bengtsson, då är det en röstkupp.
Både kvinnors löner och hästsport är exempel på samma sak: ojämlikhet mellan könen. När jämlika löner kommer på tal så bortförklaras skillnaden mot männen med allt möjligt, det beror på branschen, på kompetensen, på att jobben inte är lika kvalificerade, you name it.
Även hästsport diskrimineras och inte bara av Aftonbladets krönikör. Trots att Sveriges Ridsportförbund har ungefär 200.000 medlemmar (och många fler än så rider) så är utrymmet för sporten mikroskopiskt på tidningarnas sportsidor och i TV-tablåerna. Och när det gäller statliga och kommunala bidrag så går de framför allt till mansdominerade sporter, som fotboll och ishockey.
Det börjar vända lite grann, faktiskt finns det politiker och kommuner som inser att det är ojämlikt att bara satsa på killars idrottande framför tjejers och som även stöder tjejerna i stallet och inte bara killarna i ishallen.
Petra Andersson, doktor i praktisk filosofi på Chalmers, skrev om uppståndelsen när Rolf-Göran Bengtsson och inte en mansdominerad sport fick priset: ”Jag tror att det skrämmer dem att inse vidden av att vi är så många // att vi kan visa vårt samlade antal och styrka när det finns en möjlighet.” Och: ”Det visar att deras dagar med oinskränkt makt över vad som räknas som riktiga sporter och vilka som räknas som riktiga idrottare kan vara räknade.”
Samma gäller förhoppningsvis kvinnors ställning i samhället i allmänhet. Exemplet Idrottsgalan visar hur omodernt det är att räkna bort den halva av befolkningen som är kvinnor, oavsett sammanhang. Tänk om arbetsmarknadens alla kvinnor på samma sätt skulle visa sin samlade styrka, då jäklar. Något annat än lika löner för män och kvinnor blir ohållbart i längden, det är bara att inse!