På en vitmålad pall ställdes varorna upp; det var paket med russin och bakpulver och där var burkar med konserverade päron och ibland fanns där även trådrullar och synålar, ja, som ni förstår var det en välsorterad liten butik.

En enda kund hade jag och det var min mamma. I affärsleken kallades hon för fru Andersson och fru Andersson lade varorna i sin lilla korg och kom snart tillbaka och handlade lite mera och hjälp, så roligt jag tyckte detta var och allra mest tyckte jag om att lägga mynten i en låda och så sorterade jag dem fint.

Och tänk, i hela mitt liv har jag kommit att arbeta i affär och fortfarande tycker jag alldeles omåttligt mycket om att sortera pengar och mest hela dagarna håller jag på och gör fint i kassalådan.

I affärens lilla fikarum, där sitter vi och pratar om det där som vi tycker extra mycket om att syssla med. Mattias, som är kolonialansvarig, tycker förstås om att se hyllorna välfyllda. ”Ett tag var jag särskilt förtjust i krämhyllan, ja, skratta ni, jag vet inte varför!” säger han leende. Gunilla håller till bakom charkdisken och är en mästerlig säljare, men det är själva kontakten med kunderna som hon tycker allra bäst om. Det där småpratet. Och att man lär känna dem.

Och jag frågar andra som arbetar i affär. Jessica i Västerås, till exempel. Hon vittnar – nästan lyriskt – om glädjen i att fronta hyllorna och känna doften från bake-off-brödet (hennes ansvar) och så förstås mötet med kunderna, kanske allra mest dom äldre och för vilka besöket i butiken, åtminstone ibland, blir den enda mänskliga kontakten under dagen.

Fru Anderssons barnbarn – Anna – arbetade under studietiden extra i butik. Å, så hon trivdes! ”Men så är det ju, att som affärsanställd får man direkt feedback om man har gjort nånting bra; är man trevlig och ger bra service så uppskattas det av kunderna, gör man fint i hyllorna syns det genast. Och jag älskade att fantisera om kundernas vanor, ja, utifrån vad som kom seglande på kassabandet!!” säger hon smajlande.

Själv tycker jag om att studera upphittade inköpslistor och ja, jag håller med, det är säkert nån slags sjukdom. Fast världsrekordet i sann arbetsglädje, det har i alla fall min före detta arbetskamrat Karina. Hon tycker nämligen att det är ”himla roligt” att inventera. Just det – ”himla roligt”. Och håll i er: även på nyårsdagens morgon klockan 07.00 pip.

Det ni. Det kallar jag arbetsglädje.

Elisabet Nilsson
Bloggar och jobbar i butik i Halland