Det har vid ett antal tillfällen hänt att jag bemötts av hånfull överlägsenhet på grund av just dessa plagg. Folk ser dem och dömer mig efter dem. Bara för att jag bär en tröja med en man som sågar sönder sig själv, så innebär det inte att jag är sådan. Det förstår alla.

Problemet är det att jag uppenbarligen måste vara dum i huvudet då jag tar på mig något så sjukt. Vad fan. Diggar jag bandet, vill jag visa det. Första intrycket är viktigt, men det ska inte behöva urholka min integritet. Jag menar, har du inte tid att lära känna en person, utan dömer hunden efter håren, så hoppas jag att ingen ödslar sin tid på dig heller.

Toleransnivån, för vad som av subkulturer tillåts av de normala, höjs hela tiden. Fördomar mot folk med tatueringar finns näppeligen i dag. Men det fanns en tid då du antingen var sjöman, fängelsekund eller knäpp om du valde att sticka in färg i huden. Kroppsutsmyckningar utvecklas, liksom färgstarka frisyrer och uttrycksfulla kläder. Och i kölvattnet följer belackarna.

Det är ju sorgligt att unika människor ska behöva bli utsatta för pöbelns ringaktning, och förjagas av den egenutnämnda, normala majoriteten. Det är lika illa som rasism och homofobi. Nej, fulhet sitter inte på utsidan. Det var nog ingen som tyckte att den stilige Mattias Flink verkade onormal vid en första anblick, innan han sköt ihjäl sju personer i Falun sommaren 1994. Eller den till synes helt normale och alldaglige Anders Behring Breivik, innan hans fruktansvärda dåd i Oslo och på Utøya sommaren 2011.

Den normala människan försvarar sig med att freaks väljer att bli utstötta. Att de söker bekräftelse, och får det i negativ form på grund av sin galenskap. Vissa freaks freakfaktor kan till och med bli så hög, att deras utseende innesluter hela deras identitet. Till exempel Lee Redmond, kvinnan som hade världens längsta naglar. Det blev stora rubriker när Redmond 2009 var med om en bilolycka för att HENNES NAGLAR HADE GÅTT AV! Att den stackars kvinnan blev allvarligt skadad var det knappt någon som nämnde. Men eftersom hon inte klippt sina naglar på trettio år, och således blivit stämplad som rubbad, var hennes freakattribut viktigare att tala om än hennes liv. Det var nog inte så Redmond valt att bli behandlad.

Så till alla er normala människor, som gaddar ihop er mot den främmande och skrämmande minoriteten: Passa er, vi finns överallt!

Mikael Strömberg,
Jobbar som servicetekniker på matleverantören Mat på jobbet och skriver böcker