Rosengårds egna hjältar jobbar i butik

Några killar hade snott bussarnas nödhammare, de tog ett varv i Rosengårds centrum och slog sönder fönsterrutor. Också till City Gross. Butiken vände andra kinden till och frågade vad de gillade att göra. Fiska och bowla, det gillade de. Då bjöd butiken på bowling.
– Då kunde grabbarna se att det är vanliga människor som drabbas, och vi kunde berätta att det kostar pengar det de gör, säger Elvis Vuckic som jobbar på City Gross och var med och slog strike den där kvällen.
Det är det första han berättar när vi ses. Han minns det väl trots att det är flera år sedan.

Rosengård, den ökända stadsdelen, ligger bara tio minuters cykelväg från Malmös innerstad. Mediabilden är inte särskilt smickrande. Kravaller 2008. Bränder, stenkastning, gängbildningar. Och den senaste tidens dödsskjutningar runt om i Malmö skrämmer. Åtta döda sedan i maj, en i Rosengård.
– Det har blivit en vana, en till har blivit skjuten. Vi pratar om det som på alla andra arbetsplatser. Det står i tidningarna, man kommenterar, inte mycket djupare än så. Jag känner inte att det är något hot mot oss, säger Elvis Vuckic.

När butiken öppnade för nio år sedan var det kamp om jobben. 5 000 sökande, 500 anställningsintervjuer, 100 tjänster. Hussein Nahim råkade läsa i tidningen att butiken skulle öppna, när han tidigt på morgonen jobbade sitt pass som tidningsbud. Han tog kontakt med företaget direkt och tror han var den första att skicka in ansökan. Han fick jobb.
– Mina gamla lärare från Svenska för invandrare har kommit hit med sina elever för att visa hur det gått för mig. Två gånger. Man blir lite stolt över sig själv, säger Hussein Nahim.
Nu ska han testa sina vingar. Han är tjänstledig och ska driva City Gross butikskafé som egenföretagare. Han vill sälja mer än kanelbullar och äppelkaka, mer av sådant som påminner om hemlandet Libanon. Han har börjat med att köpa in baklava. Det honungsdränkta bakverket, som små konstverk. En sötsugen kund kommer fram till glasdisken efter sin storhandling, kikar över kanten.
– Den här har dadlar som fyllning, den valnötter, den gröna har hackade pistagenötter, förklarar Hussein Nahim, pekar, plockar ner i en kartong, tejpar omsorgsfullt igen den.

Liksom Hussein Nahim, bor Sari Husein i Rosengård. Han håller på att packa upp varor när han berättar att han praktiserade här på gymnasiet. I snart fem år har han haft fast jobb. Han hör hur folk snackar. ”Kan han, 23-åriga killen från Rosengård få jobb. Då kan jag”.
– Så fort folk hör att man är från Rosengård tänker de tjuv och mördare, för allt skit som skrivs. Att se att vi kan få jobb ger hopp. Men man måste kämpa. När mina kompisar var ute och drack var jag här och packade upp mjölk, säger Sari Husein.

Eva Månsson kör in en tom rullvagn till lagret. Hon bor varken i Rosengård eller har utländsk bakgrund. Just därför tycker hon att det är en rolig butik att jobba i. Miljön leder till möten som kanske annars inte blivit av.
– Alla slags människor, många nationaliteter, jobbar här, säger hon.

När City Gross kom till Rosengård förväntade sig många att det skulle hotta upp stadsdelens rykte. Och med butikschefen i spetsen har man jobbat på att engagera sig i området. Rosengårdbor har fått jobb. Man har startat en fond för de som vill göra något gott för stadsdelen. Sponsrar idrottsföreningar. Tar emot praktikanter.

Elvis Vuckic, han tar helst hand om högstadieungdomarna. Han vill få dem som inte fastnat i skiten att inse att det finns alternativ. Bara en sådan sak som att få dem stolta över att kunna hjälpa en kund på hemspråket.
– Det är annorlunda, jag har inte varit med om att man engagerat sig så när jag jobbat i andra butiker. Det har utvecklat mig som person. Jag tar hänsyn till andra mer.

Butiken har blivit rånad en gång och har mycket snatterier och stölder, men är annars förskonad från förstörelse. Innan man gör något mot butiken tänker man efter en extra gång. Någon känner någon som känner någon, som jobbar här eller butiken varit snäll mot.

Men ändå. På kundvagnarna finns en varningstext på fyra språk: hjulen låser sig automatiskt när vagnen tas utanför området. Butiken har närkontakt med polisen som sitter nästan granne och väktare är ständigt på plats. Det låter som en tuff arbetsplats, men de Handelsnytt pratar med tycker att den är trygg. Alla butiker brottas med sina problem, resonerar de. En del har missbrukare som hänger där, andra drabbas av många rån.

När klockan blivit ett går Elvis Vuckic till grillen precis innanför entrén. Han ser två killar på väg ut. Gamla praktikanter. Han ropar och hejar. Ett gäng gubbar står och dricker kaffe, grillen har blivit som ett vardagsrum. Elvis Vuckic beställer två varma med bröd, går till lunchrummet, sätter sig och snackar med arbetskamraterna om vardagsirritation. Om hur mycket tid det tar att lägga tillbaka varor som kunder lagt på fel plats, om stök bland tomglasen. I lunchrummet måste alla prata svenska.
– Det är så många nationaliteter som jobbar här, många känner sig utanför om man pratar ett annat språk. Men med kunder får vi gärna prata hemspråket, säger Elvis Vuckic, som kom från Bosnien 1993. Först till Malmberget, sen Malmö.

Hans engagemang på jobbet har spillt över på privatlivet. När han sett samma personer snatta om och om igen har han försökt låta bli att skälla och i stället frågat varför? Vad krävs för att du ska sluta? I dag är Elvis Vuckic övervakare åt fyra personer.
– Många har sett mig som en förebild. Jag jobbar på City Gross, är i samma ålder, de vet att jag är en skötsam kille.

Han bor inte i Rosengård, men vill inte som förskrämd dra därifrån så fort han slutat, så han tränar kampsport i sporthallen. Att bli så personligt engagerad i kunder och jobb har han inget emot. Han respekterar dem som vill lämna allt som har med jobbet att göra när de går för dagen, men själv kan han inte låta bli att agera när han har problemen mitt framför ögonen.
– Vi ligger där vi ligger. Arbetslösheten är jättehög. Jag vill visa att det går att köpa en fin bil om man jobbar, säger Elvis som sålt sin Corvette för en familjebil. En Mercedes.