Allt ljus på Arziv Suhak

Arziv Suhak, 14 år, har bestämt sig. Vägen till skolan är hårt trafikerad. Första bästa bil tänker han kasta sig framför. Avskedsbrevet till läraren, som frågat hundra gånger vad som har hänt, har han redan lämnat. I brevet tackar han henne för att hon funnits. Han tackar också sina föräldrar trots de beslut de har fattat åt honom. I morgon ska han kasta sig framför första bästa bil. Det är planen.

Så blir det inte. Men vi börjar från början. Familjen Suhak bor i Syrien och är på gränsen till utblottning. Sedan flera år tillbaka bor Arzivs mormor och morfar i Sverige. När morfadern dör bestämmer Arzivs mamma och pappa sig för att resa med familjen till begravningen. De kommer också fram till att de inte ska återvända. Väl i Sverige söker de uppehållstillstånd, men får avslag. De tar beslutet att familjen ska gå under jorden.

Arziv Suhak är nio år när han stängs in hos den första familjen. Under åren byter han bostadsort och familj för att undvika att upptäckas. Hans egen familj har skingrats över landet.

För Arziv Suhak är första året värst. Från att ha haft hela familjen omkring sig – hemma i Syrien sov alla i samma rum – blir han ensam. För att inte märkas lär han sig att gå obemärkt genom rummen. Första tiden vågar han knappt ens visa sig för familjen han bor hos. Men mest saknar han sin mamma. Det har alltid varit något särskilt med bandet mellan honom och henne. Då visste han inte varför. Det kom långt senare.

I fem års tid lever han som gömd. Det är så lång tid det måste vara mellan två ansökningar om uppehållstillstånd. I väntan på sin andra ansökan hinner Arziv börja skolan igen. Men en dag kommer det: avslaget. Det är då Arziv planerar hur han ska slänga sig framför första bästa bil.

Men läraren som fått hans avskedsbrev hinner larma föräldrarna. Och de sätter stopp för hans planer. Läraren kontaktar också socialförvaltningen. Sen dröjer det inte länge förrän ett brunt kuvert från Migrationsverket kommer. Familjen får stanna.
– Att ett barn ska behöva nå botten för att samhället ska lyssna. Det är hemskt, säger Arziv.

I dag har han hunnit bli 22 år och barnet som planerade att ta sitt liv ligger begravt långt inne i honom. Men för att uppmärksamma de gömdas situation – man vet i dag inte hur många som lever gömda i Sverige – har han tillsammans med Agneta Wistrand Rosendal skrivit boken ”Ingen himmel runt hörnet”. Inför boken pratade de med lärare, familjerna han bodde hos, hans syskon och hans mamma. Det är under den här tiden som Arziv får veta vad det speciella med hans och hans mammas relation är. När Arzivs äldre bror dog i en muskelsjukdom vid 18 års ålder sa han till deras förtvivlade mamma att hon skulle få en ny son som alltid skulle vara vid hennes sida.  
– Det präglar vår relation. Jag känner mig utvald.

Genom boken fick Arziv också ett avslut på tiden som gömd.
– Det var vidrigt. Som papperslös har du ingen identitet. Du är ingenting. Men det var då.

I dag lyser solen på honom och han passar på att lapa i sig. Han jobbar som butikschef på en klädesbutik i Örebro och när han inte chefar föreläser han och ger intervjuer. Nyligen vann han titeln ”Årets örebroare”, bland annat för att ha skrivit boken, och folk hälsar på honom på stan. Det är också klart att boken ska bli film och det finns planer på en webbsida kring boken
– Det är som om jag laddade i fem år. Nu är det min tid att leva.