Att ”titta på en hundvalp” kan bara sluta på ett sätt
Det är mitt i sommaren, vi är på väg hem från Göteborg och jag sitter på passagerarsätet och tittar lite förstrött på landskapet som susar förbi, när sambon -- helt oväntat -- kommer med frågan, den som för många år framöver ska förändra vår tillvaro.
Han frågar om jag vill åka och titta på en hundvalp. Alla som någon gång i sitt liv har ”tittat på en hundvalp”, vet vad resultatet brukar bli.
Den käre sambon däremot har aldrig haft någon egen hund och således aldrig ägnat sig åt valptittning. För mig är det precis tvärtom; jag har alltid haft hundar omkring mig och min barndom var fylld av småvalpar!
Nå, vad säger du, ska vi inte ta en titt?” säger sambon.
Jo, nog har vi pratat om att skaffa hund, men inte nu, inte förrän vi går i pension, och visserligen hade man ju trott att det skulle bli om si så där sju år, men så kom ju statsministern med nya förslag och i så fall blir det ingen hund i huset förrän vi är i sjuttiofemårsåldern och då – i alla fall om man i hela sitt har varit handelsanställd – lär man knappast ha krafter över till milslånga hundpromenader!
Men hur blir det, åker vi och tittar på hundvalpen?
Jo, det är precis vad vi gör.
Just innan vi svänger in på gården, påminner jag chauffören om att vi nu ”bara ska titta!”
”Absolut!” säger han trosvisst.
På en stor halländsk bondgård bor den lilla valpen. En av kullsyskonen är aningen lugnare än sina bröder och den valpen hamnar efter en stund i sambons famn. Det är inte klokt så söt han är, den lilla jycken!
Och sambon är alldeles lyrisk!
”Men ååå, så fin du är!” säger han om och om igen.
Sen är det förstås kört.
Någon timme senare åker vi hemåt och då sitter jag inte längre i framsätet, utan där bak, och i famnen har jag en liten svart krabat med vit svanstipp. I Falkenberg stannar vi till och köper halsband, koppel och en hundkorg (som för övrigt aldrig kommer att användas) och någonstans i trakten av Eftra bestämmer vi oss för att den här hunden minsann ska bli väluppfostrad och aldrig ska den sova i vår säng, nej, absolut inte. Ja, inte få ligga i soffan heller.
Nu, ett halvår senare, är valpen inte längre så liten och allt är annorlunda. Något hetare kärleksliv mellan husse och matte förekommer knappast längre, ty mellan oss ligger om nätterna en svart krabat med vit svanstipp. I skrivande stund, sover samma hund – behagligt utsträckt – i soffan.
Jo, jo, så kan det gå när man ska ”titta på en hundvalp”. Förresten heter han Harry och är helt underbar!
Elisabet Nilsson
Bloggar och jobbar i butik i Halland
